De bara står där.
Vid vägkanten.
I dikesrenen.
I asfaltens spricka.
På torget, i rabatten.
Bland ogräs.
Mitt i allt.
Och bara är.
De tänker inte på hur de ser ut.
Jämför sig inte.
Tävlar inte.
Skriker inte efter makt eller beröm.
De behöver inga ”Truth”-konton på X
Blommorna kan inte ljuga
De bara står där. Och är.
Bjuder in. Fåglar, blommor, bin.
Som kan pollinera.
Så att det blir flera.
Blommor. Som bara är.
Blommorna vet något vi glömt.
Att bara vara.
Inte prestera. Inte dominera. Inte vinna.
Bara sträcka sig mot ljuset.
Vara. Finnas till.
Som en hälsning från Gud:
”Jag är. Och Du är. Det räcker.”
En annan bild dyker upp.
Barnen.
I Gaza. Ukraina. Sudan.
De har ingen jord att rota sig i.
Ingen sol att växa mot.
Ingen trygg plats att bara vara.
För deras värld exploderar. Gång på gång.
Kanske just därför – se på blommorna.
Som påminnelse.
Att något kan vara vackert.
Måla bilden.
Mitt i röran.
Att det finns ett annat sätt att leva.
Gud ger inte upp.
Blommorna gör inte motstånd med vapen.
Men de gör motstånd.
Mot cynismen.
Mot hopplösheten.
Mot död.
De säger med sitt tysta växande:
Det finns fortfarande liv.
Det finns skönhet.
Det finns nåd.
Och kanske, kanske,
kan vi vara sådana blommor.
Som sträcker oss mot ljuset.
Och ger liv och skön skugga till en annan.
Ett glas vatten. Och god jord.
Ett leende. Ett ”jag ser dig”.
För vi är.
Inte för att vi måste något.
Utan för att Gud vill det.
Och det räcker.
För att börja om.
För att göra skillnad.
För att vara människa.
En avbild av Gud.
En blomma? Mitt i allt ogräs.
Gud vill det.
Lasse Svensson
kyrkoherde i Vallentuna församling
lasse.svensson@svenskakyrkan.se
08-511 862 22