Mattias Klum: "Jag tror på kärlek och jag tror på ljus"

Det är förmiddag på Centralstationen i Stockholm. Människor rusar förbi med pappersmuggar och resväskor, tågen dånar in och ut, och mitt i strömmen kliver Mattias Klum av tåget från Uppsala. Han har just kommit hem från två intensiva veckor i Ecuador, hunnit landa en natt hemma, och i eftermiddag väntar en föreläsning på ett företagsevent. Kamerabatterierna ligger redan på laddning inför nästa uppdrag, för imorgon reser han till Irland.

Själv säger han att det är i rörelsen mellan platserna han känner sig som mest levande.
– Jag försöker vara så närvarande jag kan, var jag än befinner mig. Det är mycket tempo, men det är också en livsstil jag har valt.

Att Mattias reser mycket är knappast förvånande. Sedan 1985 har han arbetat som fotograf, filmare och konstnär med hela världen som arbetsfält. Hans uppdrag finns sällan i Sverige. För att kunna skildra hotade ekosystem i Brasilien eller dokumentera korallreven i Indonesien krävs fysisk närvaro.
– Jag reser så lite som möjligt, men det blir ändå många resor. Projekten ligger där de behövs.

När han väl landar hemma söker han gärna stillheten.

– Jag älskar hösten. Naturen är så vacker och då plockar jag svamp, andas och mår som en prins. Och jag tänder nästan alltid ett ljus till frukosten, även om det bara är jag. Jag vill göra det fint för mig själv.

Han beskriver hur meditation och musik hjälper honom att hitta lugnet även på resande fot. – Det kan vara några minuter av stillhet. Jag andas, fokuserar, ibland med ett mantra. Det är som att städa hjärnan. Eller så tittar jag bara ut genom ett tågfönster och ser landskap, några gäss, svanar eller rådjur. Då känner jag frid och närvaro.

Närvaro är ett ord som återkommer ofta under samtalet. För Klum finns det ingen skillnad mellan närvaro som fotograf och som människa. – Det handlar om att kunna ta in något annat än sig själv. Om mina barn vill prata om något viktigt måste jag kunna vara hundra procent där. Som fotograf handlar det också om fullt fokus. Är jag inte närvarande blir resultatet dåligt, ibland till och med livsfarligt. Du kan inte tänka på något annat om du ligger framför en giftig orm. Då måste du vara här och nu.

Han ler när han berättar om sina två vuxna söner, 20 och 24 år. – De har egna liv nu, men jag försöker alltid finnas där när de behöver mig. Hur är han att leva med som partner? Han skrattar. – Det är nog ganska lätt, men det kräver en viss flexibilitet.

I mejlsignaturen står det inte bara "photographer" och "filmmaker", utan först av allt "artist". – Det är avgörande, säger han. – Den konstnärliga blicken är min drivkraft. Att fånga något, visualisera något, så att det berör. Jag tackar nej till allt som inte känns personligt. Jag går bara igång på det som har mening. Och lever både i konstvärlden och den dokumentära.

Hans bilder har publicerats i National Geographic, Geo, Vogue, Stern och The New York Times, visats på museer och klimatkonferenser världen över, från COP15 i Köpenhamn till Fotografiska i Stockholm. Oavsett format bär hans bilder en tydlig personlig ton, ofta centrerad kring ljuset, ögonblicket och närvaron i naturen.

”Som fotograf handlar det också om fullt fokus. Är jag inte närvarande blir resultatet dåligt, ibland till och med livsfarligt. Du kan inte tänka på något annat om du ligger framför en giftig orm. Då måste du vara här och nu.”

– När jag fotograferar letar jag efter ljuset, linjerna, energin i stunden. Jag jobbar intuitivt. Ofta blir det inte den bild jag planerat, utan det som händer i verkligheten eller det jag har inom mig... Jag har inget kontrollbehov över naturen, men däremot över min leverans. Jag kan tycka det känns märkligt att komma hem utan bilder.

Kärleken till naturen väcktes tidigt.
– Jag växte upp i Uppsala, men mina föräldrar hade en liten stuga vid en sjö utanför Ludvika. Jag var yngst av fyra syskon, en riktig sladdis, så jag lekte ofta ensam i naturen. Jag minns hur jag blev lugnad av träden, granarna, asplövens ljud. Jag gick små miniexpeditioner, lyssnade på storlommar och prasslet från kända och okända varelser, och gick verkligen igång på det. Det skapade ett inre rum av lugn som jag bär med mig än i dag.

En dag, tolv år gammal, fick han låna sin pappas kamera.
– Och han fick aldrig tillbaka den, säger han och skrattar.
– Bilderna blev mest förfärliga, men jag tänkte att det här ska jag bli bra på. På utedasset i Dalarna låg gamla exemplar av Life och National Geographic.
– Jag satt där och jämförde mina bilder med deras och insåg att det fanns ett helt språk i ljuset.

Den beslutsamheten, och det som han själv beskriver som ett kall, följde honom. Fyrtio år senare har Mattias sedan rest över världen som fotograf och filmare. Han har följt elefanter, leoparder och bergsgorillor, men också dokumenterat skogar som brunnit, korallrev som blekts och floder som torkat ut.

”Jag är tacksam för både det vackra och det svåra. Det kommer inte gratis, men det går att öva. Och när man väl hittar den där platsen inombords, då finns den kvar.”

– Ju mer man vet, desto mindre kan man stoppa huvudet i sanden. Det gör ont att se förstörelsen. Men det vackra, det fantastiska, fyller på hjärtat varje dag. Och utmaningarna ger mig raketbränsle. Jag ger mig inte.

Han kallar sig "possibilist", ett ord han lånat från forskaren Christian Azar.
– En possibilist tror på möjligheterna. Det finns mycket som går åt fel håll, men det finns hopp. Om vi väljer klokt.

Han berättar med entusiasm att det numera finns fler tigrar i Indien, fler bergsgorillor, och att vissa havssköldpaddor inte längre är hotade. Men blicken blir allvarlig. 
– Sju av nio planetära gränser är överskridna. Vi måste vakna. Sverige ligger till exempel långt efter många europeiska länder vad gäller naturskydd. Spanien skyddar 30 procent av sin natur, vi bara 15. Vi är inte så bra som vi tror. Vi har allemansrätt, men egentligen borde det heta allemansskyldighet. Vi är skyldiga att ta hand om vår natur.

Många människor i världen, menar han, har tappat kontakten med naturen.
– Naturen i Sverige är snäll. Väldigt snäll faktiskt. Och det gäller bara att upptäcka det. Om man är ovan kan man börja enkelt. En filt i parken, en kopp kaffe mot en trädstam. Det är väldigt läkande och bra för kropp och själ, och det skapar närvaro.

Han berättar om möten med naturfolk i Amazonas och på Borneo, om vandringar med blåsrörsjägare i regnskogen och möten med ursprungsfolk som lever i nära samklang med naturen.
– Där är andligheten naturbaserad. Träd, lianer, djur och floder är heliga. När man hugger ner skogen förstör man inte bara naturen utan människors andliga liv. Det berör mig djupt.

Med åren, säger han, har tacksamheten vuxit fram genom erfarenheter och reflektion.
– Jag är tacksam varje dag. För att jag har två friska barn. För att jag får göra något meningsfullt, i en värld jag älskar. Jag är tacksam för både det vackra och det svåra. Det kommer inte gratis, men det går att öva. Och när man väl hittar den där platsen inombords, då finns den kvar.

Liksom minnena från möten med pingviner, arapapegojor och isbjörnar. Magiska ögonblick, sådana som enligt Mattias får en att förstå att världen är större än man tror. Många expeditioner har satt sina spår, Mattias har flera gånger haft både malaria och denguefeber, blivit huggen i huvudet av kobror, jagad av elefanter, upplevt dykolyckor och varit nära att krascha med helikoptrar.

– Jag har varit nära döden många gånger. Men jag är inte rädd för döden, säger han stilla.
– Jag är rädd för att vi fattar dåliga beslut på grund av okunskap, för populism, för att vi skjuter upp att skydda vår egen framtid.

Trots allt han upplevt är det tydligt att Mattias bär på en grundläggande positiv inställning till livet, en vilja att se möjligheter även när mörkret tränger sig på. Under samtalet återkommer den där lugna tron på att saker faktiskt kan bli bättre, att människor kan förändras, att hopp är ett val.

Han pausar, ser ut på folkmyllret som rör sig förbi oss på Centralen, människor på väg någonstans med sina liv, drömmar och bekymmer. På den jord han försöker värna.
– Jag tror på kärlek och jag tror på ljus. Och jag tror att glaset är halvfullt.