Sjukhuskyrkan på Näl – ett stöd i livets svåra stunder

- Det enklaste sättet att förklara vad vi gör är att vi finns här som medmänniskor, säger diakonen och verksamhetschefen för Sjukhuskyrkan Birgitta Simson.

- Sjukhuskyrkan är en ekumenisk organisation, det vill säga det är inte enbart representanter för Svenska kyrkan Trollhättan som ingår i form av Birgitta, hennes diakonikollegor Ulrika Svensson och Carolina Länsman samt prästen Camilla Juhlin. Även frikyrkan är representerad genom Pingstkyrkopastorn Lars Johansson. Om någon efterfrågar en representant för något annat trossamfund så förmedlar Sjukhuskyrkan en sådan kontakt.

Avtal med Nu-sjukvården

- Vi har ett avtal med Nu-sjukvården om att finnas här som kyrka, men vi har inga som helst förväntningar eller krav på att de vi möter ska prestera någon form av religiös bekännelse eller uttrycka något specifikt andligt behov. Vi finns här för att lyssna och stödja helt förutsättningslöst för såväl patienter, anhöriga och personal utifrån de behov de har, betonar Birgitta Simson.

I korridoren på entréplanet har Sjukhuskyrkan kontor och samtalsrum, men också ett litet kapell för andakter, gudstjänster och meditation. De gör också besök ute på de olika avdelningarna när de efterfrågas. Utanför de bemannade tiderna på vardagarna har Sjukhuskyrkan också beredskap på dagtid även under helgerna.

–  Det kan exempelvis vara att någon i livets slutskede vill ta nattvard, bikta sig eller helt enkelt bara prata med någon, berättar Camilla Juhlin, som kombinerar sitt uppdrag som sjukhuspräst med sin tjänst i Götalundens kyrka.

- Det är lite andra typer av möten i det vardagliga församlingsarbetet jämfört med Sjukhuskyrkan. Här handlar det oftare om att du möter människor i kris och i ett mer akut skede. Och för mig är det så här jag vill vara kyrka, att kliva rakt in och finnas närvarande i människors verklighet, säger hon.

Tystnadslikt och inga journaler

Att möta familjer, patienter och andra anhöriga som drabbats av tragiska händelser handlar i första hand om att finnas där. Att stå kvar och lyssna i det som känns obegripligt.

– Vi är en naturlig del av livet på sjukhuset, men står ändå utanför själva vårdapparaten. Hos oss förs inga journaler, vi har tystnadsplikt och kan vara ett viktigt komplement till vårdpersonalen i mötet med patienter och anhöriga, säger Birgitta Simson.

Hon vet vad det innebär att drabbas av en plötsligt och oväntad förlust. När hon var i 20-årsåldern omkom hennes lillebror i en motorcykelolycka. Det gjorde att hon valde att utbilda sig till just diakon, i stället för att fullfölja lärarstudierna.  

”Ett stort förtroende”

– Jag kände att om andra människor ibland har det lika svårt som vi i min familj hade det efter min brors död, så ville jag finnas där för dem. Och jag har aldrig ångrat mig. Att få ta del av människors berättelser är ett stort förtroende och även om vi inte nämner ett ord om tro, så vet jag att Gud finns med mig i mötet. Att möta just barn och ungdomar som på olika sätt drabbas av sorg är alltid speciellt och berör lite extra, säger hon.

Sjukhuskyrkan erbjuder också flera olika stöd- och samtalsgrupper. Bland annat för efterlevande till nära som avslutat sina liv.
– Det betyder mycket att möta andra i samma situation och känna att du aldrig är ensam, säger diakonen Ulrika Svensson, som är kontaktperson för flera av samtalsgrupperna.

Stöd även för vårdpersonalen

När vi hälsar på har hon och sjukhuspastorn Lars Johansson just träffat personal från intensivvårdsavdelningen, för att berätta om Sjukhuskyrkans roll som en extra resurs.

–  Jag upplever att vårdpersonal är glada över att vi finns. Särskilt när de inte riktigt räcker till, säger Ulrika.

Ibland behöver även vårdpersonal någon att prata med.

–  Det kan vara att någon kollega drabbats av en svår sjukdom eller att det helt enkelt är väldigt stressigt på jobbet. Då kan det vara skönt att få prata av sig hos någon som har tiden att lyssna, säger pastorn Lars Johansson.

Att vara en del av Sjukhuskyrkan betyder mycket för honom.

Kan vi med våra insatser hjälpa andra i svåra stunder att ge lite hopp och ljus i tillvaron, så betyder det allt. Att möta anhöriga när någon tagit sitt liv är av förklarliga skäl extra jobbigt, särskilt om det är ungdomar. Men då är också vår roll extra betydelsefull, säger Lars.