Kejsar Filippus hade lämnat guld- och silverskatter till kyrkan. När han störtades och den nye kejsaren, Decius, kom till makten blev påven Sixtus II dömd till döden. Legenden berättar att kejsaren hade försökt tvinga påven att tillbe guden Mars, men det hela handlade också om att Decius var ute efter att komma åt kyrkans rikedomar.
Laurentius som var ärkediakon, såg på när påven fördes bort. Förtvivlad ropade han:
"Vart går du, min fader, utan din sons följe; vart går du, helige biskop, utan din mässdjäknes tjänst?"
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 129
Sixtus ropade tillbaka till Laurentius:
"Jag övergiver dig icke, min älskade son. Men dig förestår hårdare kamp. Vi gamle män lida en lätt död. Dig, unge man, tillhör hårdare strid och större seger. Tredje dagen efter min död skall du följa mig."
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 129
Innan påven Sixtus avrättades bad han Laurentius att ta hand om guldet och silvret. Det gjorde Laurentius, och han förvaltade de rikedomarna på det sätt som han tyckte var det bästa - han delade ut alltsammans till de fattiga:
Laurentius uppsökte dag och natt de kristna och de fattiga, och på sin faders bud tvådde han deras fötter och gav dem allmosor, och de sjuka gav han hälsa. Särskilt botade han blindas ögon med korsets tecken.
Till saken hör också att Laurentius var av den verkligt hängivna sorten på fler sätt:
Han hade ett sådant begär att dö för tron, att han ropade efter Sixtus och erbjöd sig att dö med honom.
Mycket riktigt blev han ganska snart tillfångatagen. När han satt i fängelset fick han sina medfångar att gå över till den kristna tron. Till exempel var det en fånge som hade blivit blind av att gråta.
Sankt Laurentius lovade honom goda ögon, om han ville bliva kristen och tro på Gud. Lucillus lovade det med glädje och fick med fröjd sin syn igen och blev döpt. Detta spordes av flera blinda, och de kommo till Laurentius och fingo bot.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 130
Laurentius blev torterad på alla möjliga sätt för att han skulle gå med på att överge den kristna tron och för att han skulle lämna tillbaka skatterna till kejsar Decius. Laurentius härdade ut, men till slut kom man på att ta fram det tortyrredskap som skulle bli hans död:
Allsköns pinoredskap framburos som förut inför Decius. Decius sade till Laurentius: "Välj vilket du vill! Du skall antingen offra till gudarna, eller ock skall hela denna natt förgå under dina pinor." Laurentius svarar: "Natten har för mig intet mörker, utan alla ting stråla av ljus." Decius bjöd, att man skulle frambära en järnsäng och lägga Laurentius, som var så stor och stark, för att vila sig. Strax vart Laurentius avklädd och lagd på halstret, och därunder upptändes en eld, och ovantill plågade de honom med järngrepar. Laurentius sade till Valerianus: "Du skall veta, eländige, att din eld bringar mig svalka, men dig själv en evinnerlig låga. Ty Vår Herre vet väl, att jag icke förnekar hans namn, då jag nu bär skuld för hans skull. I förhör och frestelse bekänner jag Jesus Kristus. Och medan jag stekes, tackar och lovar jag Gud." Laurentius talade ock till Decius med blid uppsyn och leende: "Du arme man, den ena sidan har du nu stekt. Vänd nu steken och ät upp det, som är färdigstekt! Dig Gud tackar jag, att jag är värdig att ingå genom dina portar." Och vid det han så talade, överlämnade han sin anda i Guds händer.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 132