Legenden om Margareta av Antiokia
Efter det vår Herre Jesus blivit pinad och hade uppstått från de döda och uppstigit till himmelrikets glädje, trodde många på honom och ledo pina för sin tros skull och blevo krönta i himmelriket hos Vår Herre Jesus Kristus. Då tog jag, Teotimus, dopet i Guds Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och jag tror mig förvisso känna och kunna skriva om hur Sankta Margareta stred med djävulen och föraktade denna världen.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 136
Så börjar legenden om Sankta Margareta. Vem författaren Teotimus var vet man inte. Inte heller vem verklighetens Margareta var, men legenden uppger att hon levde i början av 300-talet, i Antiokia, en stad som numera heter Antakya och ligger i Turkiet. Sanning eller ej, poängen med denna liksom andra legender är att berätta om personer som har en så stark kristen tro att de framstår som föredömen för sina sentida åhörare, det vill säga medeltidens människor. Som ofta utspelar sig handlingen i fornkristen tid. Huvudpersonerna, de blivande helgonen, har ofta själva tillhört hedningarna, som det brukar benämnas, och väljer att gå över till den kristna tron trots en oförstående omgivning. Ofta får de betala med sina liv på grund av detta - de blir martyrer. Så också Margareta.
Margareta hade lärt känna kristendomen genom sin fostermor. Femton år gammal bestämde hon sig för att hon ville ägna sitt liv åt att tjäna Gud, detta i tacksamhet över att han, som det står i legenden, "givit henne hälsa så till kropp som själ". En dag när hon var ute och vallade får kom det förbi en romersk ämbetsman vid namn Olibrius.
Då han fick se Sankta Margareta med sin fostermoder gå bredvid fåren, greps han av olovlig lusta till henne och sade till sina svenner: "Gån och hämten mig denna mö! Om hon är fri, vill jag giva penningar för henne och göra henne till min frilla, och henne skall vederfaras lika gott som mig själv"
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 136
Något sådant hade naturligtvis Margareta inte den minsta tanke på. Följaktligen var det med våld man fick föra bort henne. I förtvivlan ropade hon
"Varkunna dig över mig, Jesus Kristus! Låt icke min tro eller min själ eller min lekamen smittas av omilda människor! Sänd mig din ängel till värn, att han må lära mig, vad jag skall svarar denne omilde hövdingen! Du ser, att jag är kommen såsom ett får ibland ulvar och fångad såsom en fisk på kroken. Hjälp min nu, min Herre och min Gud, och giv mig icke omilda människor i våld!"
Snart fick Olibrius höra talas om att Margareta bekände sig till den kristna tron, inte till de romerska gudar som han själv tillbad. Eftersom han var en stor motståndare till alla kristna gjorde han allt för att få Margareta att ändra sig. När det inte gick vare sig med lock och pock eller med hotelser lät han tortera henne på alla möjliga grymma vis. Margareta ändrade sig inte ändå, okuvlig som hon var i sin övertygelse. Då satte Olibrius henne i fängelse.
I fängelsecellen fick hon utstå ännu mera prövningar, men av ett annat slag:
I en vrå uppstod en fasansfull drake, som syntes hava ögon av guld, och hans skägg var långt, och hans tänder voro som järn. Ur hans näsa utgick rök. Om sin hals hade han en orm och i sin hand en flammande låga. Ur hans mun utgick så stark eld, att hela mörkastugan upplystes. Då bleknade Sankta Margareta och blev förfärad och föll ned på sina knän och sade: "Herre, min Gud, Jesus Kristus, hjälp mig och var mitt värn! Jag vet mig icke hava brutit mot dem som strida mot mig!"
Då hon hade sagt detta, sträckte draken fram sin tunga över hennes hals och svalde henne. Men av det heliga korstecken, som hon gjort för sig, sprack draken mitt itu, och hon utgick ur hans kropp lika ren, som hon förut var. Då såg hon en annan djävul till vänster om sig, vilken var svart, och hans händer voro fastbundna vid hans knän. Och hon började bedja till Gud och sade: "Jag prisar dig, min Herre Jesus Kristus, att jag ser min ovän dräpt och nedkastad till helvetet och kan trampa på honom med min fot. " Då hon sagt detta, gick djävulen fram och tog hennes hand och sade: "Margareta, det är nog, att du dräpte min broder, som jag sände till dig, för att han skulle kränka din jungfrudom och din fägring."
Då lovade hon Gud och grep djävulen vid håret och kastade honom till marken och sade till honom: Då lovade hon Gud och grep djävulen vid håret och kastade honom till marken och sade till honom: "Du skändlige ande, hör upp med ditt orena tal om min jungfrudom, ty jag har Kristus till min hjälp!" Då hon hade sagt detta, upplystes hela mörkastugan, och det heliga korset från himmelen blev synligt, och den Helige Ande kom och sade: "Salig är du, Margareta! Paradisets port är upplåten för dig." Då trampade Margareta med sin högra fot på djävulens hals och sade till honom: "Säg mig, vem du är!" Djävulen svarade: "Tag din fot från din hals, medan jag säger dig det!" Hon gjorde så, och han sade: "Jag heter Belzebub. Du tryckte ut mitt öga och dräpte min broder, ty Gud är med dig. Innan du trodde på Gud, var du intet annat än aska. Nu är du helt förändrad".
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 139-140
Han förklarade att han var den som stred mot allt som var gott. Han sa också att det inte hade gjort honom något om han hade blivit besegrad av en man. Att som nu ha blivit övervunnen av en späd mö - det var det han sörjde allra mest. Han bad Margareta att hon inte skulle låta honom lämna rummet utan fara rätt ner i jorden så att han aldrig mer skulle kunna strida mot de rättfärdiga. Så blev det. Jorden öppnade sig och djävulen försvann.
Men Margaretas verkliga lidande hade ändå knappt börjat. Olibrius hade inte gett upp om att få sin vilja igenom - att Margareta skulle gå med på att gifta sig med honom och att hon skulle lämna den kristna tron. Oförtrutet försökte han övertala henne, nu med än grymmare metoder än tidigare. Han sa till henne:
"Margareta, lyd mig och tro på mina gudar!" Sankta Margareta svarade: "Hellre må du tro på min Gud! Du dyrkar avgudar, som äro döva, blinda och mållösa." Då bjöd Olibrius, att man skulle binda henne och göra ett bål under henne. När hon sedan brann i elden, sade Olibrius: "Margareta, lyd mig och bed till mina gudar!" Då svarade hon: "Jag beder icke till dina avgudar, som äro döva. Jag tror på den Helige Ande och levande Guds son, som har skapat mig." Då bjöd Olibrius, att man skulle fylla ett kar med vatten och binda hennes händer och fötter samman och så dräpa henne. Och hon började bedja till Gud, sägande: "Min Gud, lös mig från mina band och sänd mig din heliga ängel!" I samma stund kom den Helige Ande i en duvas skepelse med en guldkrona i sin mun och svävade över karet, och strax kom hon lös och frälst ur karet och lovade Gud som sig borde. Då kom rösten från himmelen tillika med det heliga korset och sade till henne: "Salig är du, Margareta, och saliga alla de som det tro!" Och i samma stund trodde på Jesus Kristus fem hundrade män och kvinnor. Då bjöd Olibrius, att de skulle halshuggas, och de blevo alla dräpta vid en stad, som heter Armenia.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 141
Efter dessa dramatiska händelser vändes fokus åter på Margareta. Det bestämdes att hon skulle halshuggas. På vägen till avrättningsplatsen bad hon en bön:
"Jesus Kristus, all världens Skapare, hör min bön, att vilken som läser om min pina eller hör läsas därom eller kommer till den kyrka, där mina ben vila, honom må du förlåta hans synder i samma stund. Och vilken som skriver eller köper en bok om mig till åminnelse om min pina, honom må du uppfylla med den Helige Ande. Och den kvinna, som skall föda barn och läser om min pina eller låter läsa för sig, henne må du genom din nåd lösa av den vånda, i vilken hon är stadd!" Då kom rösten från himmelriket och sade: "Salig är du Margareta, att du mindes människornas nöd!" Då hon det hörde föll hon ned på sina knän, och alla de som där när voro, gjorde sammaledes. Då kom rösten ned från himmelen i en duvas skepelse och sade: "Margareta, det svär jag vid min ära, att dig är givet allt det du beder om, och varhälst man läser om din pina, där skall djävulen fly och all hans makt, och Guds nåd skall nalkas. Fröjd och kärlek skall där vara. Salig är du, Margareta, kom nu till det ställe, dit Gud har bjudit dig!" Då stod hon upp och såg sig omkring och sade: "Hören det, både män och kvinnor! Jag manar eder i Guds namn, att I minnens mig, och, fastän jag är syndig, skall jag bedja för eder hos Kristus, att I mågen komma till himmelrikets glädje"
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 141-142
Den här gången blev inte Margareta räddad till livet i sista stund, men, avslutar legendförfattaren sin berättelse:
Därefter förde änglarna hennes själ till himlen, lovande Gud och sjungande: "Sanctus, Sanctus, Sanctus Dominus Deus Sebaot. Pleni sunt coeli et terra. Hosianna in excelsis." Blinda fingo syn och döva hörde, och alla fingo bot, som bådo om nåd för denna heliga jungfrus skull.
Sedan förde jag Teotimus, hennes lekamen till Antiochia och lade den i ett skrin. Och jag nedskrev berättelsen om alla hennes pina. Hon led sitt martyrium den trettonde i den månaden, som heter juli, genom hövdingen Olibrius, som kämpade mot Vår Herre, vilken är välsignad och lever och regerar i evighet nu och förutan alla ände.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 142-143