Vi befinner oss ännu i påsktiden, kyrkans stora glädjetid. Vi firar hur Kristus dött för att stiga ned i dödsriket och sedan uppstå från de döda. Detta ger oss påskens hopp. Hoppet om att Gud segrar över all ondska. Hoppet om en herde som leder oss på livets väg.
Tiden som vi befinner oss i just nu är en stor prövning för oss. Coronaviruset sprider oro, kastar omkull mycket i vårt samhälle, många har förlorat sina jobb, många har mist anhöriga i denna sjukdom, andra hålls isolerade och längtar ut. Längtar efter att allt ska återgå till det normala och att vi ska kunna mötas igen. Dessa tider kräver uthållighet, att vi orkar kämpa tillsammans. Vi befinner oss i detta tillsammans, vandrar som en fårahjord. Som en hjord tillsammans som samhälle, som en enda hjord som kyrka.
Bilden av fårahjorden är en bild som symboliserar gemenskap mellan människor. Samtidigt som vi delar mycket förkunnar Bibelns texter att vi inte flyter ihop till en grå opersonlig massa. Gudsrelationen är personlig. I Jesu fårahjord är varje får viktigt, inte ett enda får gå förlorat. Ingen är osedd och betydelselös, Jesus ser varje människa. Hjorden består av flera får, där varje får är viktigt för Gud. Kristus, den gode herden, kommer inte att glömma bort sina får, offra ett får för att skydda de andra. Nej, han följer efter varje får som går vilse och den enda han offrar är sig själv. Så stor är Guds kärlek, Kristus är en herde som gör allt för oss människor.
Fårahjorden är också en bild av kyrkan. Vi är flera får, olika människor med olika liv, men vi hör samman i det att vi tror på Kristus. Att vi hoppas på honom. En gemenskap där vi får vara ett med våra olikheter och våra olika gåvor. Vi får leva våra liv, som kristna på vårt sätt och samtidigt höra samman. Det är ingen tvingande gemenskap där du måste vara på ett visst sätt. Ingen tvingande gemenskap där du måste tycka på ett visst sätt. Det är en gemenskap i frihet i Kristus. Det som förenar oss är relationen. Relationen till varandra och till Kristus. En relation som inte bygger på krav och likhet, utan på kärlek och tro. Ingen kan bestämma vem som får kallas kristen och inte, det är bara du som väljer hur du vill beskriva din tro.
I evangeliernas berättelse om gemenskapen kring Jesus ser vi att alla fick plats. Alla fick vara där. De som samhället frös ut, de som människor tyckte levde omoraliska liv och kallades syndare, de fick också vara med. Jesus umgicks med samhällets mest utstötta och föraktade. Tullindrivarna som pressade folk på pengar, med de prostituerade, de sjuka som ingen ville röra vid, de fick vara hos Jesus. Jesus förde in dem i gemenskapen, som en god herde. Döm inte varandra och låt ingen döma dig, i kyrkan finns det plats för alla.
”Jag ger dem evigt liv” säger Jesus, i dagens evangelietext. Det som också är påskens hoppfulla budskap. Att påsken inte är en engångshändelse, utan att Kristus har öppnat porten till det liv som aldrig dör. Att den gode herden finns med oss i våra liv och den dag våra liv tar slut. Just därför tror jag att veckans psaltarpsalm, Herren är min herde psalm 23, är så älskad och vanlig i begravningsgudstjänster. Den ger oss en kärleksfull Gudsbild. En Gud som vallar sina får och inte låter ett enda gå förlorat. Han leder dem på härlighetens väg. Ett hoppfullt löfte när livet är svårt eller när döden skrämmer. Vi går aldrig ensamma, den gode herden går med oss. Herrens frid vare med er!