Med anledning av den inställda inspirationsdagen i Skara domkyrka

Den senaste tidens debatt om den inställda inspirationsdagen har väckt viktiga frågor om yttrandefrihet, samhällsengagemang och kyrkans roll i vår tid. Det är bra. Som folkkyrka behöver vi tåla både granskning och meningsskiljaktigheter.

Att ett enskilt arrangemang ställs in innebär inte att någon tystas eller utestängs från det offentliga samtalet. Det är viktigt att säga att beslutet inte ska förstås som ett ställningstagande vare sig för eller emot enskilda personer eller politiska intressen. Efter samråd mellan Skara stift, Göteborgs stift och Skara pastorat fattades beslutet att ställa in dagen. Bedömningen var bland annat att förutsättningarna för arrangemanget riskerade att flytta fokus från de frågor vi ville belysa. Det var den samlade bedömning som gjordes utifrån den situation som då rådde.

Än viktigare är att beslutet inte innebär att kyrkan överger de frågor som dagen var tänkt att handla om. Frågor om migration, människovärde och människors utsatthet hör till kyrkans uppdrag och har en självklar plats i hennes diakonala arbete. Det kommer även fortsättningsvis att vara en del av vårt arbete och vårt offentliga engagemang.

Biskop Ulrica säger:

En folkkyrka måste både kunna vara självkritisk och samhällskritisk. Som kyrka lever vi inte vid sidan av samhället utan mitt i det. Vi lever i spänningsfältet mellan den profetiska rösten och det gemensamma ansvaret. Kyrkan behöver ibland utmana rådande synsätt och påminna om människovärdet när andra hänsyn riskerar att få företräde. Och här får kyrkan aldrig tveka. Det gör vi inte heller.

Samtidigt är vi kallade att leva och verka i det demokratiska samhället och att vara kyrka tillsammans, också när vi bär olika erfarenheter, övertygelser och uppfattningar om vägen framåt. Det är inte en motsättning. Det är en del av folkkyrkans uppdrag och ansvar.

Därför hoppas jag att den här debatten också kan leda till ett bredare samtal om vad det innebär att vara folkkyrka tillsammans i vår tid – med alla de utmaningar som vi möter.

Kyrkans uppgift är inte att vara neutral inför utsatthet, orättvisor eller människors värdighet. Tvärtom. Vi är kallade att stå upp för vår gemensamma mänsklighet och att uppmärksamma när människor riskerar att göras osynliga eller behandlas ovärdigt.

Det gör kyrkan genom debattartiklar, demonstrationer, diakoni, själavård, undervisning, närvaro bland människor i utsatta livssituationer och genom att delta i det offentliga samtalet. De diakonala frågorna är alltid kyrkans. De förblir ständigt aktuella och är viktiga att lyfta, både i det offentliga samtalet och i arbetet för ett gott samhälle.

Om någon har fått intrycket att kyrkan dragit sig undan samtalet om migration, människovärde och människors utsatthet vill jag därför vara tydlig: så är det inte. De frågorna hör till kyrkans kärna och kommer fortsatt att vara en självklar del av vårt uppdrag.

Att beslutet har väckt starka reaktioner visar också hur viktiga frågor om migration, människovärde och kyrkans samhällsansvar är för många människor. Det engagemanget välkomnar jag.

Det är också min förhoppning att detta får stå i centrum när debatten blir högljudd och motsättningarna stora. För folkkyrkans kallelse är ytterst inte att vinna debatter, utan att tjäna Gud och människor, värna människovärdet och bära hopp där hoppet hotar att gå förlorat.