Följ mig
Läsning Markusevangeliet 6:31
Stilla veckan som inleds idag, handlar om vägen till korset och om allt det där som inte blev som vi tänkte oss. Om skuld, skam, ensamhet, svek, smärta, konfrontation, död, tomhet. Det är en svår väg att gå. Det är svårt att leva med det som inte blev så bra. Det gör både ont och fyller oss med oro. Och frågor uppstår om hur livet ska kunna bli levbart igen? Kommer jag att kunna känna glädje igen? Hopp?
I Markusevangeliet uppmanar Jesus oss att följa med honom bort till en öde trakt, så att vi kan vila. Försoning tar tid och är många gånger utmanande. Det vet han. För han går där tillsammans med oss. Följer oss in i det svåraste, för att lyssna till oss, trösta oss och visa oss att försoningens väg till sist leder till liv.
Den stilla veckan rymmer en obändig tro på att livet är starkare än döden och mörkret och att ljuset klarar av att tränga fram mitt i det allra svåraste, även om det inte alltid känns så. Den stilla veckan vilar på löftet om att uppståndelse kan ske, att livet kan återvända till slut, att det är möjligt att leva med det som hänt. Det är inte för sent. Det finns en väg igenom mörkret.
Korsets väg är också kärlekens väg. En väg som rymmer försoningens hemlighet. Det är vägen Jesus gick. Det är också vägen som vi inbjuds att gå när livet inte blev som vi tänkte oss. Då när vi försöker vara människor och inte klarar allt och försöker i alla fall.
Frågor
Vilken väg går du just nu?
Vart leder den?
Vilken väg vill du gå?
Bön
Gud, möt mig med din blick som ser på allt utan att fördöma.
Gud, ge mig modet att se mig själv bortom fördömelse.
Gud, kan du gå vid min sida på vägen till korset?
Amen