Syföreningen som inte syr

En fredag i månaden klockan tio fylls församlingshemmet av kvinnor som hellre kallar sig tjejer än damer. Här fnissas det, pratas det, stickas det, virkas det och dricks kaffe. Och om sanningen ska fram är det inte ens säkert att någon syr.
– Jag kan ju inte sy, säger Christina Ekeberg.
– Men vi syr ju inte, säger Ann-Katrine ”Ankan” Di Meo och skrattar. Vi virkar och stickar. Och det går alldeles utmärkt att bara sitta med och prata också.

Det säger något viktigt om syföreningen. Namnet kan lura lite. För det här är minst lika mycket en träffpunkt som en handarbetsgrupp. Här finns inga krav på att prestera eller kunna något särskilt. Det viktiga är att man blir sedd, välkommen och får vara med.

Marie-Louise Siberg sätter ord på en annan viktig del: – För mig handlar det också om att göra nytta.

* * *
Rötterna går tillbaka till 2003, då den internationella gruppen startade i församlingen. Genom åren har gruppen samlat in pengar till olika ändamål, bl.a. till brunnar i Tanzania. Prästost har sålts under en 10 årsperiod för mer än 300.000 kr. Sedan kom pandemin. När verksamheten så småningom skulle starta upp igen hade mycket förändrats och gruppen kände sig lite vilsen. Men viljan att hålla kontakten med varandra och med kyrkan fanns kvar.

Ankan bjöd hem alla till sig, så föddes en ny idé: att fortsätta träffas, hålla kontakten med kyrkan och med varandra. Så blev syföreningen till.

* * *
Det märks att vänskapen betyder mycket. När frågan kommer om vad som driver henne svarar Ankan: – Om jag får för mig någonting och energin rinner till…
Christina fyller snabbt i:  – Och sen är du bra på att smyga in saker, och rätt var det är så är man med på någonting.

Skrattet runt bordet kommer direkt.

På träffarna händer mer än stickning och virkning. Det bakas semlor och äppelkakor, binds kransar och virkas mössor med reflexgarn. Fantasin är lika stor som viljan att bidra. Särskilt varmt talar de om kontakten med församlingens konfirmander. – Då blir det glammigt, säger de och skrattar.

* * *
Det kanske allra finaste med syföreningen är att tröskeln faktiskt är låg. Man måste inte kunna sticka, virka eller sy. Man måste inte komma varje gång. Det räcker att komma som man är när man kan.

De hoppas att fler ska hitta hit, inte minst människor som känner sig ensamma. För bakom namnet syjuntan finns framför allt en öppen träffpunkt där man kan sitta ner, fika, prata och umgås.

Det finns plats vid bordet.

Fotnot: Datum för höstens träffar hittar du på svenskakyrkan.se/saltsjobaden i början av augusti.

TEXT & FOTO: Madelene Segertoft