Lyssna

Nyhet / Publicerad 6 april 2022

Livets kontraster behövs

Kanske minns en del av oss hur långfredagen var när vi var små. Hur mycket i samhället stannade upp och var framförallt stängt. Idag har affärer och restauranger för det mesta öppet oavsett om det är långfredag eller påskdag. – Vi skulle må bra av att ha mer kontraster i våra liv, säger prästen Karin Karlberg.

Sörmlandsbon Karin Karlberg är präst sedan 70-talet och har alltid skrivit sagor och sånger för barn med en kristen inramning. Som Saltisbo kanske hon mest känns igen för att hon gjort boken Mitt dop tillsammans med konstnären Michal Hudak. Tillsammans har de skapat en påskkalender för att berätta om påsken och kyrkoåret. Den riktar främst riktar sig till barn och ungdomar.
– Jag och Michal gör vårt bästa för att accentuera och berätta om påsken som är mycket mindre känd än julen, säger Karin. 

 

Påskkalendern riktar sig till en bred målgrupp. Karin vill öppna upp för alla åldrar att använda kalendern men vet att den mestadels går hem ute i Svenska kyrkans olika barn- och ungdomsgrupper. 
– Men jag har även använt den till vuxna i olika sammanhang. Vuxna liksom barn känner också glädje över ett se bilder och att röra sig i en tid av kyrkoåret. Kalendern hjälper till så att man förstår hur kyrkoåret och påsken hänger ihop, säger Karin.
Blickar vi tillbaka många år minns kanske många långfredagen och hur allting var stängt ute samhället.
– Förr i tiden hade exempelvis långfredagen och påskdagen en stark ställning i vårt samhälle. Men idag har många tappat kunskapen om varför vi firar påsk, man har förlorat en känsla för att det betyder något för individen själv, säger Karin. 

Karin menar att vi har växlat upp tempot och att det påverkar hur man kan ta in påskens skeende som till exempel långfredagen.
– Det långsamma tempot på långfredagen rymmer eftertanke och luft, med många pauser, men många är ovana med det idag. Det märks i alla åldrar inte bara bland barnen, säger Karin.

Foto: Andréas Lindström

Påskens budskap rymmer till skillnad från julen mer reflektioner kring liv och död.
– Allting finns ju där, livet, döden och sveket i ett och samma drama. Och vi behöver få hjälp att tolka det som sker i våra liv. Påskens drama kan vara en utgångspunkt för att prata om det som sker i livet. Vi behöver tolka det onda som sker ute i världen, att se hur hat verkar, och att se hur hat och rädsla faktiskt hör ihop. Det är inte helt inaktuellt med tanke på det krig som sker i Europa. Vi har fått ett chockartat uppvaknande där människor nu kommer över gränsen, de har lämnat allt de äger bakom sig och är tacksamma att de lever. Det vore underligt om det inte påverkar oss, fortsätter Karin. 

För henne är hoppet viktigt, speciellt i en tid som nu. 
– Vi behöver hopp och ska kunna förmedla hopp. När Jesus dör då är det fadern som det handlar om. Var jag än hamnar i, vilken svärta jag befinner mig i så kan vi alltid hoppas på en en ljusning. Det kan förmedlas ordlöst och helst som en attityd i livet, säger Karin. 
Karin själv vill helst följa helheten under stilla veckan och påsk. Det behöver inte nödvändigtvis vara i samma kyrkor. 
– Jag vill ha skärtorsdagens vemod och stillhet, långfredagens svärta och påskdagens uppståndelse, säger hon.

Hon är tacksam över att få bo på en plats där årstiderna är så tydliga.
– Det som sker i påsken sker likaså ute i naturen. Där ljuset bryter fram ohejdat, inte alltid så angenämt, det är starkt och avslöjande - det är livet som bryter fram och segrar. Det som sker i påsken sker i mänskligheten.
Under påsken smyckar Karin gärna sitt hem med blommor.
– Jag tycker om alla blommor, alla färger och dofter, det här är ju tiden man uppskattar allt som växer. Men jag har inga levande ljus framme under påsk förrän påskdagen. Vi skulle må bra om vi hade större kontraster i våra liv. Nuförtiden kan vi köpa alla grönsaker året om, vi invaggas i alla dagar är lika, samma tempo, samma klang, ingen skillnad mellan vardag och helg. Genomsnittligt blir det ganska trist. Så skulle en bild av helvetet kunna se ut. Ingen fest utan fasta, säger Karin.