Här kokas soppa och gemenskap

Jag möts av fem kvinnor i förkläden som rör sig vant mellan spis, diskbänk och dukade bord. När jag kommer till församlingshemmet halv elva är lunchen påbörjad, borden färdiga och snart ska gästerna komma. Först blir det kaffe, te och smörgås.

Det första jag slås av är hur samspelta de är. Alla vet vad som behöver göras. Jag frågar om de har olika roller. Svaret kommer direkt:

– Anita är chefen!

– Och Kerstin är så snabb att vi inte hinner med.

De skrattar. ”Det är redan gjort” verkar vara Kerstins standardsvar. Lisskulla är en fena på att diska. Hennes logistik gör att det bara säger swosch så är disken klar.

De andra säger med ett leende att de gör det de blir ombedda att göra, och att det är ganska skönt så. Jag tänker att de nästan ser ut som fem systrar, med samma familjära värme.

Soppluncherna i den här konstellationen har funnits sedan 2016, men traditionen är äldre. Förr hette det diakoniluncher och de har funnits åtminstone sedan 1980-talet.

Gruppen består av åtta personer, så livet får plats. Någon kan passa barnbarn, någon åka till fjällen.

Arbetet börjar på måndagen. Då handlar de och förbereder soppan, oftast hemma hos Anita. På sopplunchdagen följer de sitt körschema. Vid halv elva sätter de sig tillsammans. Lite andhämtning innan dörrarna öppnas.

Men pausen är mer än en paus. Här pratas det om vardagliga saker, men också om sådant som gör ont.

Drivkraften är att skapa något som uppskattas. Att sätta guldkant på tillvaron. Många gäster lever ensamma och därför ska omtanken märkas i varje detalj. Soppan ska vara hemlagad och borden fint dukade, gärna med något från naturen. Den här dagen står vitsippor på borden.

* * *

Det brukar komma 25–35 gäster och det dukas alltid för några extra. Jag tycker om den detaljen. Man gör plats, inte bara vid bordet utan i själva stämningen.

Det märks när en gäst kommer ut i köket och säger att han tagit med sin fru, trots att hon inte var anmäld. Svaret kommer snabbt:

– Hon kan ju alltid sitta i ditt knä.

Alla skrattar, också han. Många är stammisar. Tonen är familjär, nästan hemtam. Här blir man sedd, och kanske lite skojad med, på det vänliga sätt som bara fungerar där människor känner varandra väl.

– Vi måste ha roligt också och inte ta det för allvarligt, säger de.

Kanske är det en del av hemligheten. Ett allvar i omtanken, men ett lätt handlag i utförandet.

Till kaffet är det alltid underhållning. Den här gången berättar Ulf Swenzén om Bernadottes vita bussar. Sopplunchen mättar inte bara magen, utan ger också något till tanke och hjärta.

* * *

När jag lämnar köket bär jag med mig känslan av något större än en lunchtradition. Det är soppa, bröd, disk och planering. Men också vänskap, omsorg och lågmäld tro i praktiken.

Här kokas inte bara soppa. Här kokas också gemenskap.

Fotnot: Datum för höstens soppluncher hittar du på svenskakyrkan.se/saltsjobaden i början av augusti.

TEXT & FOTO: Madelene Segertoft