Utan min tro hade jag inte klarat coronatiden

Börje, som numera bor i Öregrund, berättar rakt på sak om sina tidiga år i livet. Han föddes och växte upp på Västkusten.
– Min mamma, ja, eller hon som bodde under samma tak ... hade min äldre bror som favorit. Han var satt på piedestal. Jag var det svarta fåret och till mig sa hon: ”Dig har vi fått för våra synders skull ...” Någon gång i tonåren tänkte jag att jag ska ge henne rätt, så jag sökte mig utanför hemmet, till alkoholen. Det blev mycket strul under många år. På den tiden var det hasch som gällde, och bland polare som gick på sjön blev LSD populärt.

Börje utbildade sig till målare och hade i många år företag i bygg- och hantverksbranschen.
– Jag har alltid arbetat mycket, jag är arbetsnarkoman och kan inte vara stilla. Ibland blev det bortåt 80 timmar i veckan.
Han gifte sig så småningom och fick tre barn. När den yngsta var åtta år blev det skilsmässa och barnen flyttade med honom.
– Det var bara att lära sig laga mat och baka och se till att allt fungerade. Jag skötte jobbet, hemmet och barnen samtidigt som jag drack för mycket alkohol.
När barnen flyttat hemifrån förvärrades situationen.

– De är ensamt att leva med alkohol och droger, säger Börje när han ser tillbaka. Man har kompisar, men inga vänner.
Han förklarar:
– En kompis hjälper dig, men förväntar sig alltid något tillbaka. En vän hjälper dig utan att vänta sig något. Vill man sluta med droger så måste man bryta med allt och alla. Man byter telefonnummer och riskerar att bli väldigt ensam.
– Då är det bra att det finns självhjälpsgrupper. Där får man riktiga vänner.
I gruppen träffas man regelbundet, stöttar varandra och delar sina erfarenheter. Tack vare behandling och stödet i en sådan grupp lyckades Börje så småningom få ordning på sitt liv.
För tre år sedan kom han till Norrtälje. Ena dottern bad honom flytta upp.
– Packa bilen och kom hit! sa hon.
Efter nio månader på Valöhemmet, ett särskilt boende för personer med psykiska funktionsnedsättningar, ofta med ett missbruk i botten, bor han nu i egen lägenhet i Öregrund.
– Ett underbart samhälle. Folk är så vänliga och skärgården är ännu finare än på västkusten.
Börje trivs och berättar tacksamt om den lägenhet han fått hyra.

Det har gått sex år sedan han fick hjälp att lägga av med alkohol och droger.
– Jag har haft något återfall, men alkohol finns inte längre på världskartan, säger han.
Hans nuvarande självhjälpsgrupp träffas varje vecka för att diskutera livet. Kyrkan i Östhammar lånar ut sina lokaler.
– De är underbara människor allihop. Man bara går och väntar på att det ska bli tisdag och torsdag.
Börje hittade tillbaka till tron i samband med att han blev nykter.
– Texten ”Fotspår i sanden” betydde mycket för mig. Jag är buren och sedan jag släppte taget och lämnade över så har allt kommit till mig.
I coronatider gör sig ensamheten ibland påmind.
– Utan min tro hade jag inte klarat av den här tiden, säger han. Att inte få träffa folk, inte göra vad man vill. Jag har alltid varit en ensamvarg, men jag trivs i min självvalda ensamhet, inte i den påtvingade.
Många träffpunkter är stängda och framför allt saknar han kyrkan. I vanliga fall är han en trogen besökare. Nu följer han gudstjänsterna på webben.
– Det är kul att se präster och kyrkvärdar man känner igen, men inte samma sak som i verkligheten. Kramarna finns inte där, den mänskliga kontakten.
När det känns ensamt tar

Börje till sin bakterapi, som han kallar den. Han bakar och lagar fyra-fem maträtter att lägga i frysen.
– Då behöver jag inte laga mat varje dag sen. Ibland kommer ena dottern över och fikar, hon jobbar i hemtjänsten och har fått vaccin.
Han gillar att träffa människor och att ha många järn i elden. Börje berättar om när han kockade på Länkarnas sommarhem på Hönö i Göteborgs skärgård.
– Jag lagade mat, det var sommar och samtidigt inspelning av en ungdomsdeckare för tv. Det var väldigt roligt!
Sedan Börje blivit nykter blev han också ombedd att komma och prata om självhjälpsgrupper på Socialhögskolan i Göteborg. Det gick väldigt bra och fortsatte med föredrag för socialchefer, blivande läkare och så småningom även polisen.
– Det var roligt att prata för dem utan att bli tagen av dem, säger Börje. Jag träffade även poliser på stan som sa: ”Det var länge sen vi såg dig! Är du nykter nu, vad roligt! Håll nu i detta!”
Suget efter alkohol känner han inte längre.
– Kyrkan är min trygghet, jag har fått så många vänner där. Jag hade en tro redan som barn, men jag blev motarbetad. Jag konfirmerades trots att mamma inte ville det. Hon kom inte till konfirmationen, men det gjorde pappa. När han dog för 23 år sedan, var jag hos honom sista veckan och då förstod jag att han haft en djup gudstro hela livet.

Börje fyller 70 i sommar och jobbar en del fortfarande. Närmast ska han hjälpa till med att renovera Kyrkans hus i Öregrund.
– Jag är ju en arbetsnarkoman, en beroendemänniska. Jag har försökt vara bättre och göra mer än alla andra, mer än perfekt för att skyla över mitt beroende. Nu gör jag saker ”bra” och det räcker.
Även på Valöhemmet var han en fixare och hjälpreda – renoverade altaner och tak, lade sten och målade. Nu åker han dit emellanåt, spelar yatzy och umgås, på säkert avstånd.
Han tillhör riskgruppen för covid-19, är hjärtopererad och har lungsjukdomen KOL.
– Jag är helt klart för vaccin, säger han.
Börje har blivit försiktig och vågar inte träffa sina barnbarn.
– Jag är rädd om tiden jag har kvar här i jordelivet. Men inte för att jag har någon dödsrädsla, jag ser snarare fram emot hur det ska bli.
Börje är nöjd med sitt nuvarande liv.
– Jag läser min bibel varje morgon och tackar för att jag lever. På kvällen rannsakar jag mig själv, om jag varit otrevlig mot någon eller gjort något fel som jag behöver rätta till. Be någon om ursäkt eller så.
Han är glad att relationen till barnen idag är god.
– De har inte alltid varit så glada åt mitt liv, men varit rädda om mig och aldrig släppt taget. Det är jag tacksam för. Många som levt ett liv med missbruk har förlorat den relationen.
– Nu ser jag bara fram emot att kyrkan öppnar, att vi får den där gemenskapen. Då ska jag sjunga igen – jag sjunger bara i kyrkan. Alla psalmer, du vet, det ser jag fram emot!

Text: Cecilia Sundström