Först vill jag veta: Hur hamnade ni här?
– Jag hade haft tjänst som präst i församlingar utanför Göteborg och kände mig sugen på att arbeta i en riktig stadsförsamling när jag fick tjänst här i Härlanda 2016, inleder Eva. Jag är ju också uppvuxen i Göteborg så det blev lite som att komma hem.
Eva trivs i prästyrket som hon nu har lång erfarenhet av. Men det var inget självklart val från början. Först låg siktet mot läkaryrket, samtidigt som hon blev mer intresserad av ämnen som filosofi och psykologi och började engagera sig i kyrkan på fritiden. Men tanken på att bli präst var ändå avlägsen.
– Det tog tid innan jag kände kallelse till det – och modet att kunna bli det! säger Eva.
Före detta blivande fotbollsproffs
Ragnars väg till prästyrket är en annan.
– Fotboll var viktigt. I mitt huvud var jag länge ett ”före detta blivande fotbollsproffs”. Men efter juniorfotboll i ÖIS så gick vägen vidare till tränarrollen och juridiken.
Sin kristna tro fann han utomlands och ganska sent i livet.
– Att bli kristen för mig innebar en stor förvandling – och min önskan är att andra ska få upptäcka samma sak. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag lov att göra praktik i en församling på Orust. Jag fick följa med på dopsamtal och liknande möten och upptäckte att många ställde existentiella frågor – människor vill verkligen veta!
Att få leva ut sin tro på en vanlig arbetsplats har känts utmanande. Som präst har han istället förmånen att få göra det på heltid i kyrkan, och sedan 2012 som präst i Björkekärrs församling.
Samtal om det som tynger
Vi sitter i en soffhörna i Härlanda församlingshem – en miljö inte okänd för Ragnar som här gjorde sitt första prästår. Han minns särskilt en episod när han satt på kontoret sent en kväll under ett telefonpass som ”Jourhavande präst” och höll på att bli inlarmad.
Just möten och ibland ganska svåra samtal är en viktig del i prästrollen. En överslagsräkning landar på ca 15-20 sådana samtal i månaden för dem båda. Församlingens diakoner är ofta första kontakten när någon söker hjälp för samtal. Diakonerna har också särskild kompetens när det handlar om social eller ekonomisk utsatthet eller kontakt med myndigheter. Men prästerna finns också tillgängliga för samtal.
tro och tvivel
– Samtalen kan handla om sorg, förluster, trasiga relationer – inte bara med en livskamrat, det kan också vara med föräldrar eller barn. Någon har fått ett tungt sjukdomsbesked och närmar sig tanken på sin egen död. Någon står inför ett svårt val och vill ha hjälp att gå vidare. Det kan handla om tro och tvivel, eller en längtan att bli döpt, räknar Eva upp.
– Sedan kan ju en utgångspunkt landa i något annat. Ett samtal kring sjukdom leder ofta vidare till existentiella frågor, fortsätter Ragnar.
– Många hittar till oss genom tips från vårdcentralen eller från vänner. Men jag vill poängtera att jag som präst varken är psykolog eller terapeut, understryker Eva.
Från gemenskap till distans
Jag undrar hur det har påverkat att de fysiska mötena i stort varit inställda under pandemin.
– Det är klart att det har varit en stor omställning, menar Eva. Gemenskap och nära möten har ersatts av ord som distansering och digitalisering. Och visst har jag lärt mig mycket om digitala plattformar. Men det blir en slags stumhet i att predika in i en svart kamera och säga ”Du är välkommen” när jag inte får någon reaktion. Jag har också lärt mig att det går att ha själavårdssamtal digitalt och per telefon. Men att inte kunna hålla om en ledsen människa och bara buga på två meters håll har känts konstigt.
Ragnar håller med:
– Tidigare har jag alltid stått vid utgången i gudstjänsten och hälsat och tagit i hand. Det har jag inte kunnat göra under pandemin och inte heller nu tar jag initiativet först till att hälsa.
Ansvar och omsorg
När kyrkan öppnat igen har många hittat tillbaka, några nya tillkommit medan andra fortfarande saknas. Både Ragnar och Eva berättar hur de i församlingarna tidigt under pandemin var måna om att hålla kontakten med människor i församlingen.
– Sedan finns det säkert de som känt sig bortglömda och kanske ledsna och besvikna. Och bland det jobbigaste har varit att jag haft mycket mindre kontakt med boende på Björkekärrs Hus. Det har hänt att jag har ringt och frågat efter en person och fått svaret att den har dött! säger Ragnar bekymrat.
– Samtidigt märkte vi att många församlingsbor höll fin kontakt sins-emellan. Det fanns en spontanitet och en omtänksamhet, vilket var fint att se. Församlingens liv hänger inte bara på oss anställda, säger Eva.
– Ja, det har funnits en positiv känsla av att vi tar ansvar för varandra, att vi hör ihop, håller Ragnar med.
tillfälle till reflektion
Tiden under pandemin har gett tillfälle till reflektion, att fundera vad som är församlingens kärna. Även om glädjen att kunna starta igång allt finns, hoppas de kunna behålla det perspektivet.
– Det är lätt att det annars blir ett producentperspektiv där vi i kyrkan blir för inriktade på att skapa nya produkter istället för att få tid till de viktiga mötena, avslutar Ragnar.
---
Text: Karolina Braun.
Artikeln är publicerad i tidningen Händer i Örgryte pastorat - nr 4 2021.