Kyrkbänkarna

Kyrkbänkarna i Sankt Pauli kyrka är ursprungliga, även om de genomgått flera renoveringar och idag saknar såväl hattkrokar som fotstöd. Gavelstyckenas design i mittgången upprepar takfönstrens form i en påminnelse om, att en gudstjänst inte kan firas i totalt mörker. Sedan 1800-talet måste församlingen ha ljus för att vara delaktiga i psalmbokens textläsning och sång. Först under 1500-talet blev kyrkbänkar vanliga i de svenska kyrkorna, men de var inte tillgängliga för vem som helst. Bänkkvarten var slutna med dörrar och varje besökare hade sin numrerade plats. Längst fram satt de rika och längst bak eller längst upp under taket på läktarna satt de fattiga. Ibland utbröt slagsmål när någon obehörig satte sig på fel plats. Ville man undvika bråk, kunde den penningstarke hyra en bra bänkplats för sin familj. Men Sankt Paulis kyrka har redan från begynnelsen tillämpat en demokratisk princip, så alla bänkar saknar dörrar och är öppna för vem som helst. Alla är lika mycket värda.

”De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder.”

Matt. 23:6–8