Det är lunchdags och människor står i kö utanför S:t Johanneskyrkan – Stadsmissionens mötesplats för mat och gemenskap. Sedan jag var här sist, i december 2019, har några nya inslag kommit till. Vid entrén möts vi av handsprit och ett bärbart tvättställ med en pump. Likaså räknar en person nu alla som går in och ut, eftersom vi får vara max 50 personer i kyrkan samtidigt.
– Men titta så fint de har byggt här omkring; nu kan man också sitta ute, säger Dulce Ahlberg när vi träffas.
Hon visar mig de nybyggda altandäcken som möjliggjort fler platser utomhus. Idag hänger dock regnet i luften och vi går in.
Dulce är volontär för Stadsmissionen sedan i april. När pandemin kom kunde volontärerna som tillhörde en riskgrupp inte längre komma och det blev ett stort behov att snabbt kunna fylla på med nya volontärer. Dulce är en av dem som nappade.
– Jag har alltid tyckt om Stadsmissionen och anmälde mitt intresse redan för några år sedan. Men då fanns inte något akut behov. De önskade också kontinuitet och det fungerade inte för mig som jobbade heltid och hade svårt att skriva upp mig för en viss dag. Men i april kom en ny förfrågan. Läget var akut och nu gick det bra att komma när som helst, berättar Dulce.
Först hjälpte Dulce till med matkasseutdelningen. Hon sorterade, packade och hjälpte också till att dela ut kassarna.
– När vi åkte runt märkte jag hur svårt många har det. Många sitter i sina lägenheter under svåra omständigheter; de har inte ens ett ställe som det här att gå till, säger Dulce och syftar på Johanneskyrkan.
Vanligtvis driver Dulce ljuskonstfestivalen Island of Light på Smögen som hon är konstnärlig ledare för. Det är en internationellt känd festival som brukar gå av stapeln i september varje år.
– Under hela våren jobbade vi med programmet och vi avvaktade för att se om Folkhälsomyndighetens rekommendationer skulle ändras. När de inte gjorde det, och då festivalen brukar locka 40 000 besökare, bestämde vi oss för att ställa in.
Dulce blev arbetslös och hade plötsligt mycket tid över. Idag jobbar hon som volontär i Johanneskyrkan på helgerna, för att få tid att söka jobb under veckorna.
Men när vi stämmer träff är det onsdag. Pannbiff eller vegetariska biffar för 25 kronor står på menyn och Dulce passar på att äta. Vi får ta en nummerlapp och placerar oss sedan på de angivna platserna. Men Dulce har svårt att hinna få i sig något – hon har mycket att berätta.
– Det här stället är så fantastiskt! Här spelar din bakgrund inte någon roll. Ingen frågar efter bankkonto eller referenser. Ibland kan man läsa om andra verksamheter att ”här möter vi människor i ögonhöjd”, men så märker man att det inte riktigt är så i praktiken. Men här i Johanneskyrkan är det verkligen så! Här är alla lika. Det borde vara en självklarhet överallt i samhället, men så är det inte, konstaterar Dulce.
– Och ser du: människor trivs, fortsätter hon och visar med en gest runt borden att det här är ett ställe där man får sitta ned i lugn och ro.
Som ansvarig för Island of Light har hon kontakt med både föreningar, skolor, företag och volontärer. Hon vet vilken organisation det krävs för att få det att flyta. Och som volontär i Johanneskyrkan känner hon sig trygg – det finns en bra organisation bakom henne som gör det enkelt för henne att utföra sin uppgift. Även om rollerna nu är omvända ser hon en hel del paralleller. Tanken med festivalen är att den ska vara öppen för alla och uppmuntra till delaktighet – och så är det även här. Dessutom finns här utrymme för andra värden än de till synes mest basala.
– Vi är inte bara muskler utan vi behöver alla näring. Och kultur, musik, och skönhet är näring för vårt psyke. Får vi inte det hamnar vi lätt i depression. Corona har fått oss att just upptäcka att kulturen behövs – det är ingen lyx, inget extra, utan ett grundbehov för att överleva!
När besökarna går ut från festivalen går de därifrån med ett förändrat sinne, menar Dulce. Ljuset och naturen har påverkat dem. Likaså tror hon att upplevelsen av själva kyrkorummet i S:t Johanneskyrkan påverkar gästerna – liksom den gemenskap, omsorg och verksamhet som finns här. Och på något sätt vill hon kunna förena de båda världarna. Att gästerna i S:t Johanneskyrkan ska få ta del i och uppleva festivalen nästa gång den blir av.
– Och är inte någon dröm utan jag ska verkligen göra det, understryker Dulce bestämt.
Under vårt samtal har det firats gudstjänst och spelats musik bakom draperiet i kyrkans främre del. När klockan är kvart i två börjar några köa vid kassan. Lunchen är slut och den som önskar kan få med sig en matlåda eller annat gott. Att maten kommer från olika näringsidkare och är ett sätt att rädda bra mat som annars skulle slängas tycker Dulce är viktigt att lyfta fram.
– Det är så härligt att se någon kanske välja en hel tårta för att ta med sig och dela med någon som inte är här, spånar hon.
Snart ringer en klocka och en röst hojtar ”dags att kamma sig och gå på toa!”. Att vara den som får tala om att det stänger är inte Dulces favoritsyssla som volontär. Under våren och sommaren har öppettiderna varit mer begränsade, men nu i höst utökas de igen och fler grupper kommer igång. För behoven är stora, menar Dulce. Fler mötesplatser som Johanneskyrkan skulle behövas i Göteborg.
– Jag får en sådan enorm glädje över att sådana här ställen faktiskt existerar! Och det gör mig glad att kunna bidra med något, sammanfattar hon.