För den ovane kyrkobesökaren kan det vara ett nästan outgrundligt problem att veta om när man ska sitta eller stå. Det bekymret fanns inte i den medeltida mässan som varade runt 45 minuter. Vid den tiden stod församlingen upp eller rörde sig i långhuset under hela mässans gång. Prästen markerade med handen när ett knäfall skulle genomföras. De som inte orkade stå kunde i en del kyrkor få sitta på bänkar utmed långhusets väggar.
Men för präster och munkar i de stora katedralerna fanns under medeltiden kravet att de skulle stå under större delen av mässan. Påhittiga engelska präster kom då på att installera dolda hjälpmedel i sitsen. De små uppfällbara ståpallarna fick det latinska namnet misericordia (medlidande). Skickligt doldes dessa av den liturgiska dräkten.
Efter reformationen på 1500-talet infördes bänkar i de svenska kyrkorna. För nu blev den långa predikan mässans höjdpunkt, och ”gud nåde” den som inte satt stilla och lyssnade koncentrerat. Ända fram till sena 1800-talet satt kvinnorna till vänster och männen till höger i långhuset, by för by. Alla pigor och drängar fick däremot sitta längst bak eller uppe på läktaren. Då det långt in på mitten av 1800-talet var en lagbunden plikt att gå i kyrkan för alla vuxna, lärde sig gudstjänstbesökarna snabbt när man skulle sitta eller stå.
När Sankt Pauli kyrka invigdes 1882 uppmärksammade lokalpressen den demokratiska bänkordningen. Fri sittningen gällde och bänkarna hade inga dörrar som kunde utestänga någon. När man skulle sitta eller stå reglerades då av gudstjänstordningen i kyrkohandboken från 1811.
Under århundradenas lopp har regelverket för gudstjänstordningarna ändrats flera gånger. Först 1986 fastställde Svenska kyrkan, att nu var det församlingens lokala agenda som bestämde när man skulle sitta eller stå. Den som tar del av Sankt Pauli kyrkas agenda kan snabbt se att en liten stjärna eller asterisk markerar när man kan stå upp. För det finns inga absoluta krav med hänsyn till var och ens kroppsliga möjligheter.
Knäfall markeras troligtvis inte längre i någon svensk agenda, men i julpsalmen nr 121, När juldagsmorgon glimmar, visas i sista versen denna vördnadsfulla gest för barnet i krubban:
…Och våra knän vi böjer för dig, o Jesu kär.
Dagens bön
Herre,
Jag tackar dig för att du låter mig böja knä inför det heliga,
och låter tron på Jesus Kristus få mig att räta på ryggen.
I Jesu namn,
Amen.