Mosjömadonnan
Foto: Malin Lindström

Mosjömadonnan

Gåtfull är hon, vår Maria, Vår Fru i Mosjö som gäckat konstvetare genom tiderna och gör så än idag.

Det är en gåtfull Mariabild vi har i Mosjö kyrka; hennes kärva uppsyn med de tunna, hårt sammanpressade läpparna i en sorgmodig båge, de stora snedställda, markerade ögonen, den långsmala näsan, kraftiga hakan och kindernas röda fläckar. På huvudet har hon inte en krona men en flätad prydnad. Hela ansiktet är framskjutet. Barnet har hon förlorat, hennes knä är tomt. Avvisande kan hon synas; sluten, sträng och stram. 

Mycket långt från de innerlighetens Mariabilder som är så många fler, med mjuka ansiktsdrag, milt leende, ögon som blickar mer inåt än möter betraktaren.

Gåtfull är hon, vår Maria, Vår Fru i Mosjö som gäckat konstvetare genom tiderna och gör så än idag. Hon är unik och det är inte mycket vi vet om hennes ursprung och tillkomsthistoria.

Hon är från 1100-talets mitt eller senare del, en av de äldsta Madonnabilderna vi har i Sverige, om än inte den äldsta. Antagligen är hon skuren av en inhemsk träsnidare, förmodligen efter en utländsk förebild, osäkert varifrån. En del anar drag från England vilket inte vore så märkligt då engelska missionärer verkade i Närke vid denna tid och deras inflytande märks i både arkitektur och bild i vår del av landet.
Generellt kan man säga att de flesta Mariabilder i norra och västra Sverige har präglats av engelska förebilder medan de södra och östra delarna av landet har influerats från Frankrike.

Många andra medeltida heliga bilder; krucifix, Madonnor och helgon visar tydliga spår av vissa skolor, verkstäder och ibland enskilda förebilder som avbildats flera gånger. Men Mosjömadonnan sitter där hemlighetsfull, alldeles ensam i sitt slag.

Typiska drag delar hon dock med andra tidiga Mariabilderna från 1100-talet; hon sitter rak i ryggen, hennes knä blir en tron för barnet, Guds Son, som på de bilder där barnet finns kvar, står eller sitter mitt i knäet och ofta höjer högra handen välsignande.

Senare, under 1200-talet introducerades en ny Mariabild; mjukare, rundare i formerna, både i ansikte och klädedräkt. Då bryts också symmetrin och Jesusbarnet flyttas över till Marias ena knä. Under 1300-talet kan vi se att både mor och barn vrider lite på huvudet och bilderna uttrycker så mer av känsla och en fördjupning av relationen mellan mor och barn.

Mosjömadonnan har förlorat sitt barn och sina händer, men vi kan tänka oss att Guds Son har suttit eller stått i hennes knä, välsignande. Vi kan ännu se ett litet hål, där Jesusbarnet då hade fogats till Maria med en liten tapp. Även Marias huvud har snidats för sig och limmats fast. Det var det vanliga vid denna tid, att barnet, Marias huvud och händer skars för sig och fästes med tapp/skaft eller lim. Ibland har limmet torkat och delar gått förlorade under tidens gång. Senare kom hela bilderna att skäras i ett stycke.

Det finns en teori, som jag dock inte sett vetenskapligt belagd, att Jesusbarnet tillverkades så, löstagbart och inte fastlimmat för att det skulle kunna tas med till den som behövde särskild hjälp, t.ex. vid barnafödande
.
I en medeltida samling uppbyggelsetexter kallad ”Själens tröst” finns en berättelse om en god kvinna vars son fängslats. Kvinnan bad till Maria att hennes son skulle frigivas. När det inte hjälpte gick hon till kyrkan och tog barnet från Maria knä och sade: ”Detta barn vill jag behålla så länge tills jag får tillbaka mitt barn.” Natten därefter kom Maria till tornet där kvinnans son satt fången, låste upp alla lås och sade till sonen: ”Gå nu raskt till din mor och bjud henne att bära tillbaka mitt barn.” Så blev han fri och Maria fick tillbaka sitt barn.

Här i Norden finns det också belagt ett antal anrop till Maria i samband med barnafödande.
En bön på latin lyder i dansk översättning: ”Maria, laan mig Nöglerne dine, at jeg maa aabne Länderne mine.”

Maria har en mycket tydlig plats i den katolska traditionen. Den tidigaste Mariabilden som finns bevarad är från 100 talet och finns i en katakomb i Rom. Vid kyrkomötet i Efesos 431 antogs dogmen om Maria som Guds moder. När kristendomen kom till Sverige, först med Ansgar på 800-talet, genom andra missionsresor på 900-talet, och sen tydligt från 1000-talet så var Maria, Vår Fru, en väl etablerad centralgestalt och hon har alltid levt och vördats i den folkliga fromheten. Hennes namn finns i otaliga vilda blommors namn.

I kyrkor byggda i romansk stil, Mosjö är en sådan, fanns ursprungligen tre altaren. Högaltaret, ett Maria altare vid den norra sidan och ett altare helgat till kyrkans skyddspatron vid den södra sidan. Framför Maria, kyrkans vänstra sida blev också kvinnornas sida i kyrkan.

Många har säkert funnit en tillflykt inför Marias bild, både i kyrkorummet och i det egna hjärtat. Maria; en ung flicka, maka och mor, i vilken kvinnor i alla tider kunde hitta en syster att samtala förtroligt med. Samtidigt en bild av Guds barmhärtighet som människor alltid och överallt har behövt och sökt sig till.

Maria, som har burit, fött, ammat och fostrat Guds Son. Maria, modern som ängsligt sökte efter den försvunne 12-åringen, som var med när han förvandlade vatten till vin vid en bröllopsfest, som fruktade att han som vuxen förlorat förståndet och som till sist tvingades uppleva hur han fängslades, torterades och dödades. Hon har hållit sin döde son i famnen, förlorat sitt barn. Men hon är också ett av påskens vittnen och vet att döden inte är den sista sanningen. Inget mänskligt är henne främmande, därför tror jag att hon blivit och är så älskad, vördad. Hon har fått hjälpa människor att våga tro trots allt och att lita på Guds omsorg i tider av förtvivlan och utsatthet.

Bilden av Maria med barnet synliggör inkarnationens mysterium, att Gud blir människa, ”levde vårt liv och dog vår död” så grundläggande i vår tro.

Reformationen i Sverige gjorde sig inte av med Mariabilderna, det var först på 1700-talet de städades bort från våra kyrkor. Många fanns kvar på kyrkvindar, några hamnade på museer i slutet av 1800-talet - så gjorde också Mosjömadonnan, originalet finns på Historiska museet i Stockholm, i kyrkan finns en kopia. Under 1900-talets senare del har Maria på olika sätt återvänt, tagit sin plats igen i kyrkorummet, i kyrkoåret och i nyskrivna psalmer.

Välkommen att stanna inför Maria, Vår Fru i Mosjö. Idag, liksom för generationer före oss, inbjuder hon och kyrkan till stillhet, eftertanke och andakt. Vi kan fascineras av henne ur ett konsthistoriskt perspektiv och vi kan låta henne hjälpa oss att se med vårt inre öga det märkliga och gåtfulla i att vara människa, också vi skapade till Guds avbild.

Annastina Jönsson

Litteraturhänvisningar:
Maria i Sverige under tusen år, föredrag vid symposiet i Vadstena 6-10 oktober 1994.
Artos. Särskilt artiklar av Lena Liepe och Bengt Stolt i Del I.
Signums konsthistoria; Den Romanska konsten; Träskulpturer, Lennart Karlsson
Mosjömadonnan, Rune Norberg, i Meddelanden från föreningen Örebro läns museum XIII, 1941

Om möjligt, se också originalet på Statens historiska museum.

Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar

Edsberg och Mosjö-Täby är två församlingar i sydvästra delarna av Örebro pastorat. Här finns levande landsbygd, medeltida kyrkor och engagerade församlingsbor som ger plats för gudsmöten i vardag och fest. Välkommen in!

Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar

Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar
Postadress:
 Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar,
Prästgårdsvägen 34
702 33 Örebro 

Här hittar du våra besöksadresser

Telefon: 019-15 45 00 (Informationsservice, öppet mån–fre kl. 9–16. Lunchstängt kl. 12–13) . För avvikande öppetttider se här

E-post: edsbergs.mosjo-taby.forsamlingar@svenskakyrkan.se

Kontaktlista med alla medarbetare i Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar

Edsbergs och Mosjö-Täby församlingar på Facebook

Församlingarnas kyrkor:
Mosjö kyrka
Täby kyrka
Edsbergs kyrka
Hackvads kyrka
Kräcklinge kyrka
Tångeråsa kyrka