Markus Krunegårds föräldrar, Sven-Anders och Kyllikki, välkomnar mig in i huset och snart dukas det kaffe och ”piimäkakku” (filmjölkskaka) på bordet.
Från Pello till Norrköping
Kyllikki är uppvuxen i Pello, i övre Torneådalen, i norra Finland intill den svenska gränsen. Hon är ett av tio syskon och det var inte helt självklart att hon skulle få börja studera på en annan ort.
När hon blev klar med sin filosofie magisterexamen råkade hon se en annons om ett arbete som hemspråkslärare i Norrköping. Hon fick tjänsten.
På den tiden fanns det 32 finskspråkiga hemspråkslärare i Norrköping; det fanns många nyinflyttade finländare i staden. Så småningom började Kyllikki även undervisa på svenska i flera ämnen.
Bara sommar i Lappland
Sven-Anders och Kyllikki träffades i Norrköping. Sven-Anders var prästson och arbetade som programsekreterare och senare även som rektor i Norrköping. De bildade familj och fick två barn, Markus och Aino.
Kyllikki valde att tala finska med barnen och Sven-Anders i sin tur talade svenska. Kyllikki förmedlade till dem alla sin längtan och kärlek till Pello och varje sommar åkte familjen dit. Barnen trodde länge att det bara var sommar i Lappland.
Sonen Markus satte redan tidigt ord på allt han såg och kände. När de skulle till affären kunde han fråga sin mamma hur långt det var dit. Då valde han att göra en kortare eller längre sång av allt han såg omkring sig så det räckte hela vägen.
Komponerade egna sånger
Enligt föräldrarna fick Markus utveckla sin musikalitet på egen hand. Han tog dock pianolektioner av Pertti Oksanen, som var kantor i de finskspråkigas gudstjänster i Norrköping. När det var dags att spela ”Für Elise”, berättade Markus för läraren att han inte hade övat stycket. I stället bad han Pertti att lyssna på ett som han själv hade komponerat. Det gjorde Pertti givetvis gärna.
Markus texter och toner hör nära ihop. Texterna har en finsk vemodig klangbotten. Beskrivningar av vardagsnära händelser speglar hans rötter i både Norrköping och Pello. Mänsklig skörhet med andliga undertoner blandas med samhällskritik och rop på kärlek.
Anna Toivonen