Det gjorde mig fundersam …
Jag har levt som en finskspråkig inom Svenska kyrkan i över 30 år, särskilt i församlingar i Strängnäs och Västerås stift. Kyrkan ser väldigt olika ut på olika platser. De kyrkliga traditionerna och framför allt förutsättningarna och ramarna för det finskspråkiga arbetet är olika.
Då och då har jag varit förvånad över hur lite förståelse, för att inte tala om vilja, de svenskspråkiga anställda har visat för att utveckla församlingens finskspråkiga verksamhet. Många svenskspråkiga präster och kyrkoherdar har gått igenom sina karriärer utan att ha kommit i kontakt med det finskspråkiga arbetet, än mindre upplevt eller sett det som en del av församlingens grundläggande uppgift.
Det är vaktmästarna som verkar ha bäst förståelse för vikten av det här arbetet. Fast det kan ju hända att gudstjänsten uteblir om inte församlingen lyckas få tag på en vaktmästare eller en kantor.
I dag brottas Svenska kyrkan med samma frågor som redan länge har varit vardag för den sverigefinska språkliga minoriteten. Var ska man hitta präster till församlingarna? Hur ska man jobba med små ekonomiska resurser? Oftast menar man att det enda alternativet är att skära ner, spara och till och med lägga ned ”lönsam” verksamhet. Då är det oftast minoriteterna som blir lidande. Vakanta tjänster tillsätts inte, anslagen minskas …
Statistik, analyser och skrivelser verkar inte ha någon effekt. Vad kan man göra? Det finns nog inget annat sätt än att mötas och dela livet tillsammans, bli bekanta. Låt oss tillsammans fundera på vem kyrkan vill tjäna. Kyrkan är till för världen. Vi alla – både finskspråkiga och svenskspråkiga – har möjlighet att vara med och främja det gemensamma bästa, så att världen blir en tryggare plats att leva i.
Har kyrkan råd att stänga människor ute på språkliga grunder?
Världen skulle vara en mycket bättre plats om vi var vänliga mot varandra. Låt oss lyfta blicken från vår egen navel och se på andra människor. Krönikören Laura Saarikoski skriver fint att mänsklighet handlar om orubblighet till skillnad från hårdhet. Orubblighet handlar om att inte ”anklaga andra hit och dit, utan lyssna på andra och på sig själv.” (Helsingin Sanomat 2023)
All forskning visar att det säkraste sättet att uppleva sitt liv som meningsfullt är att göra något gott för en annan människa. Som biprodukt kan man få uppleva korta stunder av lycka. Professor emeritus Markku Ojanen säger att ”förbittring är det naturligaste i världen. Det förunderligaste och finaste är att inte bli bitter. Om man märker att man tänker väldigt dystert, kan man må bra av att orka göra något gott för andra och för sig själv. Personligheten förändras såklart inte bara så där, men det gör den inte heller om man inte gör någonting, förutsatt att det finns behov av förändring.” (Demokraatti 2017)
Under alla mina år inom Svenska kyrkan har det också skett mycket gott. Men att berätta om det är till föga hjälp för den som nu känner besvikelse, orättvisa eller till och med oförrätt på grund av kyrkan. Det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.
Ärkebiskop Desmond Tutu sammanfattar hur man i Afrika ser på andra människor: ”En Ubuntu-människa är öppen och tillgänglig för andra, bekräftad av andra, äventyras inte av andras förmågor eller godhet, har en gedigen självkänsla som förstärks av vetskapen om att höra till ett större sammanhang och försvagas när andra förödmjukas eller föraktas och när andra torteras eller förtrycks.”