För 100 år sedan låg Europa moraliskt, andligt och fysiskt i ruiner. Första världskriget var slut, och smärtan var enorm. Sådden som skulle leda till Andra världskriget hade redan börjat gro. I det läget inbjöd en av mina mer namnkunniga företrädare, ärkebiskop Nathan Söderblom, till ett internationellt ekumeniskt fredsmöte, alltså ett möte dit alla kristna riktningar var inbjudna. Mötet hölls i Stockholm 1925. Fem år senare fick han Nobels fredspris för initiativet.
Fredsmötet väckte enorm uppmärksamhet, och det var en sensation att representanter för de flesta stora kyrkliga riktningarna faktiskt kom. Dessutom representanter för länder som nyss legat i krig med varandra.
I år firar vi hundraårsminnet av mötet. För en vecka sedan samlades kristna från de stora ”kyrkofamiljerna” tillsammans med företrädare för andra religioner och trostraditioner i Stockholm. Även denna gång är situationen i världen smärtsam. Även denna gång var fred tema för mötet. Tusentals människor från olika länder, bakgrunder, traditioner och generationer kom samman till seminarier, gudstjänster och manifestationer.
Med så många deltagare är mångfalden stor och olikheterna många. För mig blev det en påminnelse om vikten av samverkan och samförstånd. En bild av hur vi kan tala med varandra, olikheter till trots. Det var en varm och vänlig ton som grundades i insikten att vi är sammanlänkade med varandra genom att vara människor.
Under denna ekumeniska fredsvecka tänkte jag många gånger på några av religionsdialogens grundregler. De formulerades av den tidigare stockholmsbiskopen Krister Stendahl (1921–2008). De äger giltighet långt utanför religionsdialogens sammanhang.
Den första regeln lyder: ”Tala om den andre så att hon eller han känner igen sig”. Låt dig informeras inte av gruppens fiender utan av dess vänner eller någon med inifrånperspektiv.
Den andra regeln: ”Jämför lika med lika”. Ta inte det bästa i din egen tradition och jämför med det sämsta i någon annans. Det blir vare sig en rättvis eller intressant jämförelse. Om du avser att diskutera svagheter och tillkortakommanden, så var öppen med ditt eget sammanhangs svagheter.
Och den tredje: ”Tillåt dig helig avundsjuka”. Fundera över vad andra har sett i livet och tillvaron som du inte har sett. Så kan det vara i en annan tradition, filosofisk, religiös, politisk eller annat. Det är av olikheter vi lär oss. Och genom nyfikenhet vi växer. Vi kan tillåta oss att beundra och respektera det som väcker vår uppmärksamhet och fördjupar upplevelsen av liv – det som gör det lättare att andas i en hård värld. Så kan vi odla öppenhet och vänlighet mot den andre.
Fjorton år efter det ekumeniska Stockholmsmötet bröt Andra världskriget ut. Samtidigt hade de vänskapsband som Söderblom byggde mellan kyrkor och organisationer sådan styrka att frukterna av hans arbete lever kvar, ännu efter ett sekel.
Påve Leo XIV uttrycker det väl i sin hälsning till Stockholmsmötet i år, 2025: ”Jag kan med ödmjukhet och glädje bekräfta att vi i dag står tillsammans med er som Kristi lärjungar, med insikten att det som förenar oss är långt större än det som skiljer oss åt.”
Ibland kan vi uppleva att det är mer som skiljer än förenar oss människor, men påvens ord går att översätta till många sammanhang, både i det lilla och stora perspektivet. Vi är människor, tillsammans. Det som förenar oss är långt mycket mer, och djupare, än det som skiljer oss åt.
Läs krönikan i Dagens industri.