Biskop Thomas Petersson: Vi måste bygga broar mellan ute och hemma

Thomas Petersson tycker att allt fler svenska församlingar nu börjar arbeta med den bredd som Svenska kyrkan i utlandet länge haft. Här berättar han om hur han ser på diakonin, ombudsrörelsen och framtiden för Svenska kyrkan i utlandet. 

Thomas beskriver vad utlandskyrkans bredd handlar om genom att berätta om det nya domkyrkocentret i Växjö. (Fram till biskopsvigningen var han domprost i Växjö):

–  När man kommer in i centret i Växjö då möter man först ett bibliotek och ett café, på ”skut-vis”. Där finns det folk att prata med. Vi har gjort en väg in i kyrkan. Det var spännande att få arbeta med det.

– Att man behöver ha det yttre mötet för att få det inre, det är ”skut” så bra på.

Människor har ett behov av att söka sig till sin kultur och till platser där man kan prata svenska. Det ger kyrkan utomlands en fördel när det gäller att skapa kontakt med människor.

–  Men även i Växjö finns behovet av gemenskap, av att få prata med någon. Vi behöver sammanhang där vi naturligt kan träffas och mötas.

En öppen kyrka för Thomas Petersson är alltså långt mer än en upplåst kyrkolokal där en enskild kan smita in och tända ett ljus och be i sin ensamhet.

Han berättar om en präst i kyrkan i Skagen som brukade stå och dammsuga när människor kom. Genom att han gjorde något vardagligt blev det också naturligt för människor som kom att börja prata och det blev ofta fina samtal. 

Thomas jämför också med sina erfarenheter av att möta människor som kyrkoherde i den Svenska församlingen i Berlin:

– Man börjar i ett enkelt samtal. Efter turistprat eller sociala frågor, när man pratat en stund, då kommer de andliga frågorna fram. Utlandskyrkan fångar upp människors andliga längtan på ett väldigt bra sätt. Men det ett arbete för oss alla.

En viktig erfarenhet från utlandskyrkan är att när man är en kyrka med få anställda och knappa resurser, då blir det naturligt att fråga om hjälp.

–  Utlandsförsamlingen kanske frågar ”skulle du kunna vara vaktmästare idag”. I enkelheten tar man ett ansvar i församlingen, det blir prestationslöst.

Hur vill du se Svenska kyrkan i utlandet utvecklas?

–  Jag tror det finns ett stort behov hos församlingar att få vara riktiga församlingar. Därför måste vi arbeta för att få vara just kyrkor.

Thomas gör ingen skillnad mellan församlingar i Sverige eller utomlands. Han värderar dem lika och tycker att församlingarna hör ihop.

Under semestern eller när man bor utomlands är församlingen på platsen i det landet ”din kyrka” precis på samma sätt som kyrkan är det på hemorten i Sverige.  

–  Jag tillhör dem som menar att Svenska kyrkan som helhet har ett ansvar för att finnas i utlandet. Liksom vi i Växjö ser till att det finns möjlighet för församlingarna i hela Växjö att få ha präst och ha en kyrka. Ett utjämningssystem skulle inte bara gälla landsbygden utan också utlandskyrkan.   

I Växjö har pastoratet tagit sitt ansvar genom att varje år anslå 100 000 kronor till Svenska kyrkan i utlandet. Thomas Petersson ser det som ett uttryck för att  församlingarna utomlands är en förlängning av församlingarna i Sverige.

–  Har det blivit ett avstånd mellan ute och hemma måste vi bygga broar, säger han.

Omkring 600 000 svenskar bor utomlands. Thomas menar att det finns ett behov hos dem att få leva sitt kristna liv med det svenska språket och den kultur och historia som vi har.

Det innebär inte att vi också kan känna oss hemma i en annan kyrkas kontext. Men det handlar om att om hjärtats språk är svenska så vill vi gärna uttrycka vår andlighet på svenska. På sikt, för tredje generationen på en plats, finns det en poäng med att man går med i sin lokala kyrka.

Vilken roll har ombudsrörelsen?

– Det här är hela kyrkans verksamhet och då blir ombuden väldigt viktiga. De länkar ihop arbetet hemma och ute. Ombudsarbetet är en vital och viktig del av utlandskyrkan. Om vi tappar ombudsrörelsen, då tappar vi också en stor del av utlandskyrkans själ!  

–  Jag har varit ute på otroligt många ombudssamlingar och förundras över att människor över hela vårt land talar så gott om utlandskyrkan, att det skett så fantastiska möten. Många har fått hjälp och stöd.

Thomas berättar om den starka känsla många människor har för Svenska kyrkan i utlandet. De känner sig som en del av ”skut-familjen” och han tycker denna identitet är livsviktig för utlandskyrkan.  

Det är en känsla som bär både för ombud och för de som arbetat eller varit aktiva i en utlandsförsamling. Dessa erfarenheter och berättelser är så viktiga för hela Svenska kyrkan. Kyrkan är ju en: 

– Ingen kan äga utlandskyrkan samtidigt som alla är utlandskyrkan. Orden välkommen hem är grunden, det ska vara ”välkommen hem” inte ”välkommen till oss”.

Thomas nämner tre viktiga uppgifter för ombuden i synnerhet men också uppgifter för oss alla i Sverige:

• Be för utlandskyrkan.
• Berätta här hemma om verksamheten i Svenska kyrkan i utlandet.
• Bidra till ekonomin. 

Vad är diakoni för dig, det är ju något vi ofta pratar om när det gäller kyrkan utomlands?

–  Diakoni för mig är att vara både barmhärtighetens tecken och en profetisk röst i vårt samhälle.

– Det finns i vårt grunduppdrag som kyrka och kristna att vara nära varann, att ta hand om varann. Det gäller inte bara den man känner utan också den som kommer utifrån.

Thomas konstaterar att många flyr från problem i Sverige och tror att man lämnar dem, men det visar sig nästan alltid att problemen kommer ifatt en. I en utlandsförsamling handlar det då om att våga vara socialt aktiv när man ser att människor lider och har det svårt.

Men Svenska kyrkans ansvar utomlands gäller inte bara svenskar. Thomas tycker också att församlingarna utomlands har ett ansvar för den miljö de finns i. Det är inte alltid lätt att påverka men man kan samla in och ge kollekter till lokala församlingar och organisationer.

–  En kyrka som inte har diakoni blir en inåtvänd och introvert kyrka!

Att vara biskop för Svenska kyrkan i utlandet är en stor del av att vara biskop i Visby stift. Thomas Peterson säger.

–  Vad roligt att få komma tillbaka till utlandskyrkan som biskop. Det gör jag i stor glädje och ödmjukhet.

Maria Sandell