Under ett seminarium i Almedalen presenterade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson aktuella forskningsresultat som visar att det i riksdagen talas om religion mer än tidigare. Samtidigt har antalet riksdagsledamöter som har erfarenhet av att mer eller mindre regelbundet fira gudstjänst sjunkit – även om, intressant nog, riksdagsledamöter firar gudstjänst lite oftare än svenskar i genomsnitt. I riksdagen talas det alltså allt oftare om sådant som allt fler kan allt mindre om.
Regeringens strävan att förbjuda konfessionella skolor pekar i samma riktning. Argumenten om religion är både okunniga och osanna. I debatt om religion passerar dumhet och arrogans ofta oemotsagt.
Med anledning av den aktuella lagrådsremissen om etableringsstopp för konfessionella friskolor twittrade skolminister Lina Axelsson Kihlblom: ”Det handlar om att skolan ska förmedla kunskap – inte religiös indoktrinering.” Vid fredagens pressträff sa hon: ”Religiös påverkan hör inte hemma i skolan. Ändå har vi sett många exempel på att aktörer inom offentlig sektor använt statliga medel till antidemokratisk verksamhet.”
Skolministern förmedlar alltså intrycket att en konfessionell huvudman, exempelvis Svenska kyrkan, innebär att skolan ägnar sig åt religiös indoktrinering i stället för kunskapsförmedling. Hon gör gällande att religion är motsatsen till kunskap och att konfessionella skolor undergräver demokratin. Sådan argumentering är en förolämpning av medborgarna i allmänhet och den majoritet av medborgarna som är medlemmar i ett trossamfund i synnerhet.
”Skolor har fått stänga efter larm om att barn radikaliseras i klass¬rummen,” säger skolministern. Dock har flera av de skolor som med rätta har uppmärksammats som problematiska i det hänseendet inte varit registrerade som konfessionella. Den föreslagna åtgärden mot just konfessionella skolor är således inte träffsäker.
Att förespegla allmänheten att problemet med antidemokratisk verksamhet och radikalisering kan lösas genom att förhindra nyetablering och helst förbjuda konfessionella friskolor är vilseledande. De allra flesta konfessionella skolorna är välfungerande och samlar ungefär 1 procent av Sveriges elever vilket i internationell jämförelse är mycket lite. I Storbritannien är det 37 och i Nederländerna 75 procent.
För att komma åt de konfessionella skolor som inte fungerar väl vill regeringen helst förbjuda alla konfessionella skolor. Redan i våras uppmärksammade Svenska kyrkans remissvar regeringen på den märkliga logiken bakom denna inställning: ”Svenska kyrkan finner det anmärkningsvärt att regeringen rörande vissa friskolor inte verkar ha tilltro till den statliga och kommunala tillsynen på skolområdet, som ska säkerställa att alla skolor och förskolor efterlever skollagens bestämmelser, läroplaner samt grundlagen och dess grundläggande värderingar. Om dagens tillsyn bedöms som otillräcklig, borde i så fall tillsynen i stället förstärkas.”
Stigmatiseringen av konfessionella friskolor i Sverige är historielös och inskränkt. För att tala ur ett kyrkligt perspektiv: kyrkan försedde en gång i tiden Sverige med en infrastruktur som gjorde slut på klanväldet och la grunden för läs- och skrivkunnighet samt för sociala och demokratiska system. Inte minst frikyrkorna har bidragit starkt till den demokratiska utvecklingen. I många av världens länder, oavsett regim, är skolor med konfessionella huvudmän en självklar del av utbildningssystemet. Oftast hör de till de bästa skolorna, just på grund av höga kunskapsideal förknippade med en humanistisk världs- och människosyn. De strävar efter att förena utbildning med bildning genom att ta på allvar att den unga människan alltid också måste brottas med frågor om tro och existens för att kunna utvecklas till en mogen person och aktiv medborgare.
I Pakistan träffade jag en prisbelönt människorätts¬advokat – en muslimsk kvinna som med stolthet talade om sin utbildning på en katolsk skola. Att bidra med utbildning och undervisning har alltid hört till kyrkans kärnverksamhet. Jag har erfarenhet av kristna skolor både i länder som präglas av en kristen kultur och i länder där kristna lider under diskriminering. De tar emot barn oavsett etnisk, kulturell och religiös härkomst.
Mot den bakgrunden är den svenska debatten om religion och skola pinsam. Tvärtemot den svenska nidbilden är tro och höga kunskapsideal inte varandras motsatser, utan i högsta grad förenliga. Om konfessionella friskolor lever upp till sina ideal är de kunskapsintensiva, bildningsorienterade, världstillvända och integrerande. Självklart följer de skollagen genom att skilja mellan undervisning och utbildning, vilket garanterar att ingen elev mot sin vilja behöver delta i konfessionella aktiviteter.
Konfession betyder bekännelse – värdegrund på sekulärt språk. Människor behöver bekännelser. En människa som inte kan bekänna sig till någonting är en vindflöjel. Förr eller senare flämtar hon efter mening, tappar både andan och anden. Det är inte för intet som barnkonventionen slår fast att barns levnadsstandard också kräver rätten till andlig utveckling. Och den andliga utvecklingen har alltid att göra med vad vi bekänner oss till.
Att förespegla konfessionsfrihet som ideal är bedrägligt på två sätt. Dels undanhålls resurser från barnet som det behöver för att bygga upp andlig och mental motståndskraft och mogna som människa. Dels gör illusionen om konfessionsfrihet blind för de konfessioner som smyger sig in bakvägen i alla fall.
Det vi behöver i stället är att samhället skapar förutsättningar för initierad och välgrundad kritisk och självkritisk reflektion över de konfessioner – religiösa och andra – som är i svang i vårt land och i världen. Det är en nödvändighet med tanke på de utmaningar som dagens barn måste hantera som vuxna. Svik inte barnen genom att försvåra för dem att nå den andliga mognad och motståndskraft som de behöver för att klara livet!
Religion handlar om starka saker och krafter. Därför behövs kritisk och självkritisk religionsbevakning i samhället. Men den behöver bygga på kunskap, inte som nu på fördomar som att de konfessionella friskolorna ersätter kunskap med indoktrinering, att de segregerar efter tro, att de radikaliserar elever och förmedlar antidemokratiska värderingar. Det är okunnigt, världsfrånvänt och potentiellt farligt. Bättre borde vi kunna i Sverige!
Antje Jackelén
ärkebiskop, Svenska kyrkan