Jag är en blandning av det inlärda med sverigefinskheten och det ärvda. Jag står mitt i två (eller flera) kulturer. Kultur är ett intressant ord som kommer från latinets “att odla”. Jag är alltså en bit mark, där det odlas olika sätt att leva.
Sverigefinskhet är att ha sitt ursprung i Finland, sin bostad i Sverige och att förstå att blandningen mellan dessa skapar något eget. Sverigefinskt liv och kultur ger stadig mark för den familj som en gång fysiskt lämnat sitt land, men aldrig lämnat det i sitt hjärta.
Sverigefinskhet och finskhet kan inte ärvas, men läras in. Den som vill lära sig och vara en del av en kultur, borde få möjlighet att också tillhöra den.
På Islands östkust finns en stad vid en djup fjord med höga berg, Seyðisfjörður. Varje november försvinner solen från staden på grund av bergens höjd. Solen når inte med sina strålar in i staden förrän i februari. Den kalla vintern är mörk och blåsig. Den som bor ett år i staden och därefter vill fortsätta leva där, räknas som äkta Seyðisfjörðurbo.
Samma öppenhet finns inte överallt i de nordiska länderna. Olikheter har inte setts med blida ögon, särskilt inte när principen ”ett land, ett språk” användes. Det var inte lätt att vara annat än svenskspråkig i Sverige.
Fortfarande möter jag människor som inte förstår varför de, utlänningarna, de med annat modersmål inte kan lära sig svenska. Varför ska sverigefinnar ha gudstjänster där svenskar inte förstår vad som sägs? Jag blir arg över denna dumhet.
Många finländare kom till Sverige för att arbeta och bo. Så har det varit sedan medeltiden, då det nutida Sverige var den västra rikshalvan av ett stort rike med många språk. Sverigefinnar är fortfarande en omistlig del av Sverige. Finländare har talat finska dit de har kommit, liksom svenskar har begett sig ut i världen med sitt språk och ursprung.
Vad händer när kulturer möts? Det uppstår nyfikenhet och intresse, men också motstånd och misstänksamhet. I sverigefinskhet finns denna spänning, men också en kär rivalitet, inte minst när ishockey-VM sätter igång. Inte alla sverigefinnar hejar på Finland.
I mötets och matchens hetta sägs ibland dumma ord, men efter kampen inser man varandras styrka och värde. Viljan finns oftast där att förstå varandra, men för att bli en del av något nytt, måste man intressera sig för den andra.
Mitt intresse för sverigefinskhet finns i språket. Ur det har jag lärt mig så mycket mer. För en finländare som kom hit för arbetets skull har också upptäckt fördelarna med det lokala samhället och dess människor. Den som en gång har smakat på den goda, nya frukten glömmer den aldrig.
Den sverigefinska flaggan kommer att hänga länge kvar på min bastu. Den är en underbar påminnelse om att jag har blivit något som inte kom med modersmjölken.