Ärkebiskop Antje Jackelén.
Foto: Magnus Aronson/Ikon

Recension av ”Vårt enda liv” i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad

Ärkebiskop Antje Jackeléns recension av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad den 5 oktober 2020.

Länk till Sydsvenskan

Varför stympa tron när den behövs så väl?

Martin Hägglund presenteras som den svenske filosofen som har blivit världsstjärna sedan han slagit igenom i USA med sin senaste bok "This life". Nu har boken kommit i svensk översättning.

Hägglund är professor i litteraturvetenskap och humaniora vid Yaleuniversitetet i USA. Boken är ett imponerande verk i både omfattning och stil. Egentligen är det två böcker i en. Den första delen argumenterar för en tro utan guds- och evighetsdimension; den andra delen handlar om Hägglunds vision av en demokratisk socialism. Gissningsvis är det just den delen som har gett honom ikonstatus framför allt i en mer eller mindre vilsen amerikansk vänsterrörelse, samtidigt som hans koncept också har kallats för maoism.

I Hägglunds demokratiska socialism är kapitalismen övervunnen. Den filosofiska grunden hittar han i sina tolkningar av Marx och Hegel. Tid är ett nyckelbegrepp genom hela boken. Denna demokratiska socialisms första princip är att vi mäter vår rikedom i termer av socialt tillgänglig fri tid. Här handlar det om tid utan relation till ett evighetsperspektiv. För Hägglund är en sekulär tro ett villkor för den andliga frihet som han ser förverkligad i och genom demokratisk socialism. I den bemärkelsen är bokens första del en förutsättning för den andra.

I en svensk kontext känns det spännande att en litteraturvetare lanserar en filosofisk bok om andlighet. Kan det vara en chans att återerövra ett ord som blivit främmande? Få kan idag spontant ge innehåll åt begrepp som andlig utveckling, andlig mognad och andlig motståndskraft. Vi kan ana att andlig förmåga kan vara avgörande för hur vi hanterar allt från personligt lidande till pågående pandemi, digitaliseringens följder och klimatkrisens globala konsekvenser. Mer kött på benen när det gäller tro och andlighet skulle vara en efterlängtad vitamininjektion i svensk kulturdebatt!

I långa stycken utgör boken vacker, engagerande och tankeväckande läsning. Tyvärr präglas den dock av brist på teologiskt djup, vilket förstås väger tungt i en bok om tro och andlig frihet. Teologin behandlas ganska aningslöst, om inte respektlöst. Det är få teologer som kommer till tals. Nyare teologer än Paul Tillich (d 1965) saknas.

Överhuvudtaget, vare sig det är filosofer, författare, ekonomer eller teologer som tar plats hos Hägglund, så är de män som företräder västvärlden. Nina Björk och Martha Nussbaum får fotnoter; Ella Baker och andra feminister skymtar förbi i en mening; Hannah Arendt och Naomi Klein nämns för vad de enligt Hägglund har missat. Det är nästan bara manliga författare som citeras. Att det i den engelska utgåvans sakregister under uppslagsordet kvinnor endast finns våld i hemmet och underordning verkar närmast symptomatiskt.

Obalansen som Hägglund vågar kan vara stimulerande och utmanande. Men jag ser att jag redan i inledningskapitlet har skrivit i kanten: "Om han ändå hade skrivit detta i jämbördig dialog med en teolog!" I så fall hade många av hans förenklade påståenden behövt modifieras. Till exempel om vad ett evighetsperspektiv är. Att tanken på evighet i princip underminerar omsorg och kärlek i det här livet kan inte bekräftas vare sig genom bibelforskning eller religionssociologiska studier. Tesen att vi behöver "döda" evighetsperspektivet för att verkligen bry oss om liv och relationer här och nu är lätt att motbevisa.

I min egen forskning har jag visat att med evighet menas mycket mer än det som kommer efter tiden. Det är fullt rimligt att vända på Hägglunds tanke och ställa frågan: Är en förståelse av tiden överhuvudtaget möjlig om inte hänsyn tas till tidens relation till något annat än tid - till det vi i regel kallar evighet. Ett förlorat evighetsperspektiv leder inte alls självklart till andlig frihet. Det kan lika gärna leda till slaveri under tidens tvång, till en vådlig stress att behöva krama ut så många upplevelser som möjligt ur sin livstid. Det kan leda till ständig acceleration och rekordfart. Det tar död på skiftningar mellan olika rytmer i livet, vilket i sin tur leder till leda och brutaliserade umgängesformer. Det annorlunda och främmande körs helt enkelt över om det är rekordfart som gäller. Förlorad evighet kan leda till kronisk tidsbrist - i den bemärkelsen att bristen orsakas av tiden (grekiska chronos) själv, nämligen av den tid som berövats relationen till evigheten som sin partner.

Med andra ord, den kritik av kapitalistiska system som Hägglund framför i bokens andra del är alls inte beroende av att evigheten och Gud måste avskaffas. Det är en falsk motsättning som Hägglund bygger sitt resonemang på.

Det märks smärtsamt tydligt i presentationen av Martin Luther King jr. Han presenteras som en kraftfull företrädare för Hägglunds demokratiska socialism - en aktivist som är uppfylld av sekulär tro. Läsaren som vet att King var disputerad teolog och pastor förvånas först över det osannolika att denna begåvade författare skulle ha förbisett detta faktum. Så är dessbättre inte fallet, utan ett antal sidor senare uppmärksammas han också som predikant. Dock med ett ganska absurt tolkningsmönster: Martin Luther King var en människorättskämpe inte på grund av sin kristna tro utan snarare trots den. Det är först när gudstron till synes kastas överbord som det blir "på riktigt". När King betonar att det gäller att vända blicken från Uppenbarelsebokens nya Jerusalem till det nya Memphis tas det som intäkt för att han byter från religiös tro till sekulär tro - och han får därmed slutgiltigt godkänt av Hägglund.

Lika märklig är analysen av reformatorn Martin Luther som i princip följer samma mönster. När Luther talar väl om förtröstan och evighet har han religiös tro. Men när han mänskligt brottas med djup sorg efter trettonåriga dottern Magdalenas död, då visar han enligt Hägglund sekulär tro.

Återigen missar författaren teologins djup och bredd. Visserligen kan det nya Jerusalem användas som förevändning för världsflykt eller för att konservera orättfärdiga maktstrukturer enligt mönstret "You'll get pie in the sky" - och ju mindre du har nu, desto större bit sedan. Det har förvisso också skett. Men till hela sanningen hör så mycket mer: den profetiska traditionen som med sitt gisslande av orättvisor och förtryck drar sig genom hela bibeln; Uppenbarelsebokens grundläggande drag av kritik mot det härskande koloniala systemet; Jesu radikala maningar till nästankärlek som sträcker sig ända till fienden; hela det område inom teologin som heter eskatologi och som ställer kritiska och självkritiska frågor om hoppet, inklusive hur immanent hopp och transcendent hopp hänger ihop.

Hägglund bortser inte bara från Martin Luther Kings självförståelse utan också från den forskning som finns om honom. Där ges belägg för att Kings sociala och politiska engagemang var en direkt följd av hans teologi och hans hemmahörighet i den svarta kyrkans spiritualitet och gemenskap. Kristendom är helt självklart inte bara en trosbekännelse utan också en proteströrelse mot fattigdom och förtryck. När King blev utmanad på den punkten sa han:
I can see no conflict between our devotion to Jesus Christ and our present action. In fact, I see a necessary relationship. If one is truly devoted to the religion of Jesus he will seek to rid the world of social evils. The gospel is social as well as personal.
("Jag ser ingen konflikt mellan vår hängivenhet för Jesus Kristus och vår nuvarande aktivism. Faktiskt ser jag ett nödvändigt sammanhang. Om någon verkligen är hängiven Jesu religion kommer han att försöka befria världen från social ondska. Evangeliet är både socialt och personligt.") 

King talade om ett gudomligt missnöje som grund för aktivism: Låt oss gå ut med "divine dissatisfaction", sa han, och låt oss förbli missnöjda tills slummen har hamnat på historiens skräphögar.

Till sist blir det bara en karikatyr av kristen tro och socialt engagemang som Hägglund kan leverera: "Den kristna välgörenheten söker inte avskaffa fattigdomen i det här livet, utan håller snarare kvar de fattiga i en ojämlik beroendeställning i förhållande till dem som erbjuder välgörenheten, och låter dem vänta på gottgörelse i det eviga livet (det nya Jerusalem)." (437f) En överväldigande empiri säger att han har fel. Kyrkans historiska och nutida roll i sjukvård, utbildning, diakoni, internationellt bistånd, människorättsfrågor och klimatarbete talar sitt tydliga språk.

Vem är då människan som är bärare av den andliga frihet som en sekulär tro ger? En bild som nästan oemotståndligt smyger sig på är den vita, intellektuellt och materiellt rätt välbeställda mannen. Den som har många valmöjligheter i sitt liv, den som har en självklar uppfattning om individens makt och självets betydelse. Frågan tränger sig på: Hur beroende är denna andliga frihet av ett hela tiden själv-ägande själv? Hur kan ett sådant koncept äga giltighet i kulturer som är mycket mindre individualistiska än vår?

Förutom den högre medelklassindividualismen är medvetenheten om döden grundläggande för Hägglund. Han vässar den gamla hypotesen att dödligheten är kulturens början och drivkraft. Medvetenheten om döden gör en till person, menar Hägglund. Vad ska vi då tycka om det lilla barnet som ännu inte kan förhålla sig till sin egen dödlighet? Möjligen att det är en person i vardande. Men hur är då en människa med grava intellektuella funktionshinder en person?

När människan blir alltings mått framtonar mer och mer en tragisk hjälte som någonstans alltid kastas tillbaka till sig själv och sina egna val. Det är i många stycken en ädel hjälte. Han är inte egoistisk i sitt självförverkligande. Han är varm och värnar om relationer just därför att de är förgängliga. Han kan av fri vilja ta på sig uppoffringar för det gemensamma godas skull. Men han undgår aldrig en viss självcentrering och självupptagenhet i att mäta graden av sin frihet. Han har det ganska jobbigt för han måste hela tiden också vara Gud för sig själv. Till hans tragik hör att han till sist står handfallen inför ondskan.

Hägglund talar mycket förtjänstfullt om ett ansvarsfullt liv som värnar relationer, som inte förnekar skörhet, sårbarhet och dödlighet utan tvärtom lever omsorgsfullt på grund av medvetenheten om alltings ändlighet. Allt detta ryms också inom den kristna trons sfär. I läsningen av "Vårt enda liv" kan troende och icke-troende gå i armkrok ganska ofta. Därför framstår det som onödigt att religion görs till en kraft att mobilisera mot snarare än en allierad i kampen för goda liv och goda samhällen. Varför denna stympning av trons rikedom när världen idag skriker efter allianser mellan människor av god vilja?

Religionskritik liksom religionens självkritik är en nödvändig och ansvarsfull uppgift. Både kritik och självkritik måste bedrivas med omsorg eftersom religion är och har varit en av de starkaste krafterna i mänsklighetens utveckling. Därför kan den åstadkomma oerhört mycket gott men också ställa till med katastrof. Hägglund visar sig vara enögd när det gäller religionskritiken och blundar i stort sett helt när det gäller religionens självkritik. Det är synd, eftersom många av hans tankar om ett bra liv skulle stå sig bättre utan denna undermåliga religionskritik.

Hägglunds djuplodande analyser av filosofi, litteratur och ekonomi matchas alls inte teologiskt, utan de teologiska utgångspunkterna är beklämmande osofistikerade. Denna brist är besvärande för en bok som har så höga anspråk. Den som vill visa att religiös tro bör avskaffas och ersättas av sekulär tro måste ha bättre på fötterna. 

Antje Jackelén
Ärkebiskop