Text: Markus 16:1-8
På påskafton är livet satt på paus. Sorgen likaså. Limbo liksom.
Tills kvinnorna tar ett initiativ och går till graven tidigt på påskdagsmorgonen. Nu vill de komma igång med sorgen. Ta igen det som missats när begravningen inte blev som den skulle och alla inte kunde vara med.
Men de fick aldrig sörja i fred. I stället kommer orden: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se själva! Och gå och säg till Petrus och de andra att han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom, precis som han har sagt.”
Tydliga anvisningar och rekommendationer – som ändå inte hjälper. Raka motsatsen händer: Darrande springer de därifrån. I ordlös rädsla. Så snopet!
”De sa ingenting till någon, för de var rädda.” Med de orden slutade från början hela Markusevangeliet. Det som nu följer i våra biblar om olika möten med den uppståndne Jesus är ett senare tillägg. Markus valde att stanna vid det fullständigt paradoxala: JA, uppståndelsen har ägt rum. Den korsfäste finns inte längre bland de döda. Och NEJ, ingen vågar säga det. Ingen vågar tala om det, och än mindre sjunga som vi just gjorde: "Han lever, han lever, och följer dig än osynlig från himlen. Halleluja!" (Sv ps 146:3).
Detta snopna slut passar kanske extra bra i år: Pandemins lidanden är inte över än. Visserligen ger vacciner oss hopp om ett friare och tryggare liv, men rädsla, oro och uppoffringar håller ännu greppet om oss. Kampen mellan död och liv ser ut att rasa vidare. Normalt skulle den här domkyrkan vara full av firande människor denna natt – men här ekar tomt, som i graven. För livets och hälsans skull får ni som tittar och lyssnar inte komma hit för att fira livets seger över döden.
Det är sorgligt med stängda kyrkor. Men Guds ande är alltid kreativ och uppfinningsrik. Därför är jag säker att något gott kan komma även ur saknaden efter gemensam gudstjänst. Just nu tänker jag på en över tusen år gammal historia om en ledare någonstans i Mellanöstern som stängde kyrkorna, inte för att det var pandemi, utan för att han ville bli av med de troende kristna. När han sedan gick längs gatorna där dessa kristna bodde hörde han böner och psalmsång från i stort sett varje hus. Genast gav han kontraorder: ”Öppna kyrkorna och låt dem få fira sina gudstjänster där. Jag ville stänga de kyrkor de har, men i själva verket har jag öppnat en ny kyrka i varje hus.”
Där du just nu finns, där är kyrka. Du är också kyrka! Och Gud vet att vi behöver mycket kyrka i dessa tider! När vi inte kan komma samman, låt oss desto mer hjälpas åt att på så många platser och sätt som möjligt uttrycka tro och hopp och kärlek.
Men tillbaka till Markus och det snopna slutet. Döden är besegrad och ingen vet om det, därför att munnarna är tilltäppta av rädsla. Och när kvinnorna till slut berättar blir de inte ens trodda. Rädsla och arrogans hotar Guds projekt: att plantera ett odödligt hopp i världen. Så var det då och så kan det vara nu. Vad hjälper det att tända ljusen här i mörkret, om detta ljus inte når in i själ och hjärta, så att världens människor kan andas ut rädslan och ta emot sin frihet med öppna armar?
Att bli tillsagd att inte vara rädd eller ledsen tar ju inte självklart bort rädslan eller sorgen. Att Jesus lever ändrar inte automatiskt stämningsläget i ett samhälle som har mycket att brottas med. Mörkret kan dröja sig kvar, det strålande morgonljuset till trots.
Det känns som att det är rätt mycket som har skavt mot våra själar under denna pandemitid. Det är kanske rentav så att själen har fått ganska tunn hud av allt detta skav. Och det är lätt för nedstämdhet och retlighet att få fäste i en tunnhudad själ.
Jag tror att det fanns gott om tunnhudade själar den första kristna påsken också. De kvarvarande lärjungarna var rädda för våld och hat som smittar likt virus. De satt isolerade i karantän. Och Jesus själv: hade inte hans själ också fått mycket tunn hud – av att där i Getsemane kämpa ensam med Gud och dödsångesten, av svek och hån, av kroppens smärtor. Brast inte själens tunna hud då, när han på korset skrek: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Och bar inte den uppståndne Jesus ekot av detta förtvivlans skrik med sig ut ur sin öppna grav?
För det märkliga är, när lärjungarna sedan möter den uppståndne Jesus livslevande, då känner de inte direkt igen honom. Det är ingen som direkt utbrister ”Vad kul att du är tillbaka, Jesus!”, utan det tar lite tid att känna igen honom. Och det sker framför allt på två sätt. Det ena är att Jesus bryter brödet som i nattvarden och ger till dem. Det andra är att de känner igen honom på såren efter korsfästelsen! Händerna, fötterna, sidan.
Det vi ser är: LIV trots dödens sår, TRO trots tvivel, HOPP trots nöd, KÄRLEK trots rädsla och hat. Gud är inte en gud som skapar någon billig happy end. Vi har att göra med en Gud som kan visa sina sår. En Gud som vi kan känna igen i de sår som vi kommer i beröring med. Våra egna och andras.
Kristen tro är alltid också tro trots allt, det är frågande tro, det är korsfäst tro, det är uppstånden tro – och just därför trovärdig tro.
Och därför har påsknatten blivit en jublets natt, en natt som lyser såsom dagen. I varenda generation sedan den gryning då darrande, tysta kvinnor sprang iväg från den tomma graven har nya människor mött och firat Jesus Kristus som den uppståndne. Även denna natt säger nya människor: Jag har mött honom i mitt liv. Jag är säker på att jag har hittat en grund och den vill jag fortsätta växa i. Jag vill bli döpt, jag vill vara en del av Kristi kyrka. Så gläds vi denna natt också med dem som ska döpas – här och på andra platser. Och vi får alla gladeligen låta oss påminnas om vårt eget dop.