Prata med oss

Predikan vid julbön

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan på julbön i Uppsala domkyrka den 24 december, julafton 2017.


(Det talade ordet gäller.)

Än en gång har vi fått höra julevangeliet. Dessa tjugo fantastiska verser ur Lukasevangeliet som fascinerar och fängslar en hel värld! Tänk bort dem och hela julen faller till slut ihop som en ballong som det gått hål på.

Dessa tjugo verser har gett upphov till julkrubbor i oändliga former, levande och snidade i trä. I lera och textil, glas och plast. Större än vuxenstorlek och mindre än en tändsticksask. Befolkade av människor från alla kulturer och i alla slags dräkter – och även av djur av de mest olika slagen. Men kärnan är densamma: ett nyfött barn i en krubba, ett nyblivet föräldrapar i omskakad salighet. Var det så här, under dessa improviserade förhållanden, som Guds son kom till världen? Lagd i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget?

I och för sig var det inte så annorlunda än vad det kan vara idag. Det finns inte alltid plats för Guds närvaro i våra härbärgen. Gud hamnar lätt utanför våra hjärtans härbärgen. Utanför vårt samhälles härbärgen, utanför Europas härbärgen. Gud hamnar lätt i marginalen, vårt livs marginaler och världens marginaler.

Julafton är dock absolut inte den rätta dagen att lamentera över detta faktum. Du är inte här för att höra något i stil med ”du borde tänka mer på Gud”, utan du är här för att höra goda nyheter, ett evangelium, julevangeliet, och inget annat. Så låt oss lyssna efter glädjebudskapet.

Det är i och för sig ett märkligt motsägelsefullt budskap som julängeln kommer med: ”Idag har en frälsare fötts åt er …, han är Messias, Herren.” Frälsare, Messias, Herre – tre titlar som ju var för sig skapar förväntningar på något storslaget världsförändrande. Men ängeln fortsätter i stället: ”Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Förväntningar på prakt och makt vänds till motsatsen: Leta i mörkret och inte på de platser som badar i ljus; leta efter det lilla, värnlösa, skyddsbehövande. Titta noga och låt er beröras. Ni kommer att vara med om positiv förändring.

Precis så blev herdarnas väg genom julnatten. Det hade börjat med att ”de greps av stor förfäran”. Men när de återvände från besöket vid krubban var de fulla av uppsluppen glädje. De prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se. Kanske dansade de rentav tillbaka till jobbet därute i markerna.

Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.

Ängeln är noga. Det stannar inte vid orden ”Jag bär bud till er om en stor glädje”, utan det kommer ett poängterat tillägg: ”en glädje för hela folket”. Ett tillägg som är värt att noteras, för det hör till den litterära kvalitén av Lukas julevangelium att det inte innehåller några onödiga ord. Att det är en glädje för hela folket är alltså centralt. Kring budskapet att Gud så älskar världen att Gud blir människa för att rädda den får det inte resas några staket eller murar. Det ska få vara en glädje för alla!

När vi talar om julens glädje behöver vi också zooma in på de tre orden som ängeln börjar med: ”Var inte rädda.” Inte på länge har vår värld drivits av så mycket rädsla som nu. Vi har lärt oss att vara rädda för terror. Världsfreden är skör, fred i Mellanöstern avlägsen. Vi kan frukta om pensioner, jobb, hälsa, välfärd, trygghet, Europas framtid, de transatlantiska relationerna, migration, demokratins framtid, kränkningar av människors värdighet med mera. Och ovanför allt detta svävar klimatförändringarnas mörka moln. Även om medierna är sysselsatta på andra håll fortsätter isarna att smälta med skrämmande hastighet. Det handlar inte längre bara om inskränkningar i personlig bekvämlighet eller välstånd. Det gäller överlevnaden för ekosystem, för byar och miljonstäder. Vi kan gripas av stor förfäran. Men förfäran ensam hjälper inte så mycket. Den försätter oss antingen i stress eller förlamar oss. Antingen blir det frenetisk och föga genomtänkt aktivitet eller förlamande passivitet.

”Var inte rädda”, säger julängeln. Men hur kan vi då inte vara rädda? Några hurtfriska uppmaningar att släppa rädslan hjälper ju inte. Det behövs en verklighet bakom orden som det går att lita på. Det är just den verklighet som julängeln talar om. Du kan vara utan fruktan därför att till syvende och sist finns det bara en som är värd vår fruktan – Gud. Vi talar om Gud som den makt som har kallat universums frö ur icke-existensen och som upprätthållit skapelsen under evolutionens gång – samma makt som också skulle kunna förstöra allt. Det vill säga, vi talar om den makt som djupast är värd vår respekt, vördnad och i den bemärkelsen också fruktan. Men – och här ligger den kristna trons befriande kraft – Gud kan befria oss från våra världsliga rädslor därför att Gud som är värd den yttersta respekten och vördnaden är samtidigt vår älskande far, därför att Gud säger: Som en mor tröstar sitt barn så tröstar jag er (Jesaja 66:13). Frihet är möjligt därför att i tron på Gud driver kärleken till sist rädslan på flykt. Om Gud som skulle kunna förinta allt istället visar oss nåd och barmhärtighet, vad ska vi frukta då?

Det här året har rymt femhundraårsjubileet av reformationen. Vi har hört och lärt oss en del om bildningsrörelsen den startade och den kulturella kraft som utgick från dess skrifter. Martin Luthers katekeser hör till dessa. I Lilla katekesen uttryckte Luther sambandet mellan gudsfruktan, kärlek och tillit på ett lysande sätt, åtminstone för sin tid. I förklaringen till det första av tio Guds bud säger han: ”Vi skall frukta, älska och lita på Gud över allt annat.” Där ligger nyckeln till att kunna hantera alla våra berättigade rädslor på rätt sätt: visa fruktan, vördnad och respekt för den som ytterst är värd det, Gud, älska den Gud som möter oss som en älskande far och en tröstande mor, och odla den tilliten. Låt oss komma ihåg att tron inte börjar med att bocka av en rad påståenden som ska hållas för sant. Den börjar med att våga tillit.

En icke-troende person, författaren Alain de Botton, har uttryckt samma tanke så här: ”Kristendomen beskriver förmågan att godta beroende som ett tecken på moralisk och andlig hälsa.” Det ligger något i det.

I hjärtat av kristen tro finns detta: barnet i krubban lärde oss att förtroligt kalla den ouppnåeliga, suveräna, gudomliga kraften ”Vår Fader”. Och inte bara det: vi får tro att de spikar som mänsklig rädsla slog genom Jesu händer och fötter har mist sin makt. Hans vänner satt instängda, förlamade av skräck, tills han kom genom den tillbommade dörren och sa till dem: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er (Johannes 20:21).

Små och stora rädslor är en del av att vara människa. Den rätta gudsfruktan, det vill säga att ge Gud den plats som är Guds, ger oss en möjlighet att hantera dessa rädslor klokare och skickligare. Och med kraftfullare tillit. Det är en god förutsättning för att vi kan ta vårt ansvar i och för den värld som Gud så älskade att Gud gav den sin ende son. Oss är en frälsare född!