Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Predikan vid Jokkmokks marknad

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan vid inledningsgudstjänsten för Jokkmokks marknad den 7 februari 2019 i Jokkmokks kyrka.

Inledningsgudstjänst
Jokkmokks marknad, 190207
Jesaja 40:26-31 (4:e efter Trettondedagen)

(Det talade ordet gäller)

Den här texten ur Jesajas bok skulle vi ha läst i våra gudstjänster i söndags om vi inte hade firat Kyndelsmässodagen. Då handlade det om Jesus Kristus som uppenbarelsens ljus, som den som ger oss liv på vår färd genom livet och som den som ger hela världen ljus.

Vår längtan efter ljuset har ett mål i Jesus Kristus som vill finnas med oss även i det mörkaste av mörker, så att vi aldrig glömmer att vi är döpta till att höra ihop med ljuset, att vara ljusets barn, den eviga solens barn, vindens – den heliga andens – barn. Även när världen ter sig mörkt och kallt.

Värme i kylan är temat för årets Jokkmokks marknad, den 414:e i ordningen. Värme i kylan är vad vi människor kan åstadkomma rent fysiskt när vi samlas i fredliga syften. När vi har utbyte med varandra, när vi vårdar kultur och dess många yttringar, när vi diskuterar viktiga och även kontroversiella frågor med viljan att nå fram till de bästa lösningarna för så många som möjligt och, inte minst, när vi som nu firar gudstjänst tillsammans med varandra.

Ja, vi behöver värme i kylan. Men vi behöver förstås också kylan! Jag minns ett seminarium på bokmässan i september 2016. Nils-Henrik Sikku var med mig i panelen tillsammans med den kanadensiska inuiten Sheila Watt-Cloutier. I sin självbiografi Rätten att vara kall beskriver hon hur klimatförändringar hotar att förstöra inuiters kultur. Samtidigt är boken också en självbiografisk berättelse om att växa upp som del av ett folk som utsatts för århundraden av kolonialt förtryck. Och där fanns länken till Nils-Henrik Sikku som medförfattare till boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka, som samlar vittnesbörd från nomadskolorna. Nomadskolan och de andra övergreppen som skedde mot samerna var led i statens och kyrkans strävan att kolonialisera Sápmi och samerna. Där på bokmässan samtalade vi om vad det betyder att tillhöra ett folk vars erfarenheter inte räknats och vars berättelser tystas. Det samtalet är inte färdigt än.

Dock vet vi bestämt att Värme i kylan måste betyda att bli sedd och bli räknad med, att få bidra och få ta ansvar, att se sina rättigheter förverkligade, även rätten att vara kall, för att tala med Sheila Watt-Cloutiers ord. Och jag tänker på en dikt av poeten Nils Aslak Valkeapää (1943-2001), som jag fått läsa genom Ingrid Ingas försorg:

Allt detta är mitt hem
dessa fjordar älvar sjöar
kölden ljuset det hårdföra vädret
Viddernas natt och solsida
glädje och sorg
systrar och bröder
Allt detta är mitt hem
och jag bär det i mitt hjärta

Det skiljer 2500 år mellan Nils Aslak och den Jesaja som skrivit raderna vi hörde läsas i denna gudstjänst. 2500 år – fantastiskt många generationer! Ändå så kan jag se en själsfrändskap mellan Jesaja, Nils Aslak och samiska erfarenheter.

Till exempel när Jesaja säger så här: ”Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han ropar upp dem alla. Så väldigt är hans makt och styrka att ingen av dem uteblir” (Jes 40:26). För den ene är det en klar och kall natt i Mellanösterns öken, för den andra en klar och kall natt på nordiska fjäll. Stjärnbilderna varierar, norrskenet saknas i öknen – men den djupa känslan av vördnad för skapelsen och skaparen, den kan vara sig lik. Undran och förundran. Att inför vidden känna sig liten, men samtidigt i symbios med skapelsen.

Men vad händer sen? Jo, det slår liksom om. För där finns också erfarenheten av övergivenhet och maktlöshet: ”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.” (Jes 40:27). Det är kraftfullt sagt. Där hörs frustration, snudd på resignation. Jag hör ett eko i Linnea Axelssons epos från förra året, Aednan. Hon skriver: ”Hur länge skulle de/ komma undan/ Med att skriva ut/ våra handlingar och våra betesmarker/ hela vårt gamla/ kulturlandskap/ ur historien/ - Genom att kalla/ allting för vildmarken/ och ödemarken” (685f).

Som Jesaja skriver: ”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.” Men: så länge det ännu sätts ord också på det svåra finns hopp. Ibland har vi svårt att hitta orden själva. Då kan dikter och berättelser hjälpa. Poesi. Bibelns psaltarpsalmer. Psalmboken. Det är viktigt att uttala det svåra. Att hitta ord för vrede, frustration, känslan av meningslöshet och stress. Det är rentav livsviktigt att hitta de där orden. För hoppets skull. För så länge orden finns går det att samtala, samverka, förändra, och kanske också läkas, helas och försonas.

Jag tänker på en annan scen ur Aednan. Dottern vill att mamman ska berätta om hur det var på nomadskolan. Jag ska skriva en uppsats om dig i skolan, säger hon. Mammans röst säger: ”Och jag ville/ inte prata om det … Tigandets flätverk/ knastrar så vant kring/ det mjuka hjärtat” Ändå finns där ett hopp, för mammans röst fortsätter: ”Men det ska bli vår/ någonstans vaknar/ sjunger blåhaken/ - Inom mig öppnas/ lösgörs något/ släpper fram åren” (274f). Det ska bli vår, sång, befrielse, öppenhet.

Jesaja vet förstås ingenting om Aednan, men även han visar på öppningar. Han fortsätter på temat lyft blicken. Som en mild men bestämd maning att vi inte ska fastna i vårt eget, att vi inte ska fastna i det mänskliga och mellanmänskliga bara. Lyft blicken och glöm inte det som du har fått se och känna, då, när du har gripits av vördnad inför skapelsens storhet och Skaparens väldighet!

Lyft blicken och se: ”Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte.” (Jes 40:28) Vi har ingen trött Gud, säger Jesaja. Tvärtom, en Gud som ger den trötte kraft, och den svage får ny styrka. För Gud är vis: ”Ingen pejlar djupet av hans vishet”, påstår Jesaja (40:28). Och han blir väldigt realistisk: ”Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar kan snava och falla” (40:30). Så är det. Olyckor händer, hälsan kan svikta, både den fysiska och den psykiska. Självmord sker. Mörkret kan vara djupt. Kylan kompakt.

Men, säger Jesaja: ”De som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.” (Jes 40:31) Vilken fantastisk bild att föreställa sig och leva sig in i! Att springa lätt och kraftfullt, utan att bli trött, att vandra långt, utan att bli matt. I tillit till Gud som ger kraft.

Hur får vi en sådan tillit? Kanske genom att ge oss ut på pärlfiske i självaste pärlälven. I Ärkebiskopens fastebok 2019 tar den gamla biskopen i Linköping, Martin Lönnebo oss med på en vandring längs pärlälven, både den pärlälv som rinner genom Sápmi, inte alls långt västerut härifrån, och den som rinner i våra själar, den pärlälv som vi alltid bär med oss.  Gå på skattjakt i from av pärlfiske, säger biskop Martin Lönnebo. Gör det gärna under Fastan som börjar om en månad och med hjälp av den lilla boken Pärlälven. Han berättar om pärlorna, om djur och människor. Om renägaren, jojkaren, kulturbäraren, brobyggaren, översättaren, prästen, kyrkoherden och prosten Johan Märak och konstnären Lars Pirak som undervisade den då blivande biskopen i samisk syn på livet. Martin Lönnebo skriver: ”Gärna stod Johan på vintermarknaden i Jokkmokk, lutad mot sin farfars björnspjut, och jojkade fram gestalter och upplevelser. Man såg att han var hemma” (98).

För många av oss brusar och dånar vardagen så pass att vi har svårt att höra Själens pärlälv. Vi kanske rentav glömmer att den finns. Eller du kanske inte har fått veta att den finns? Då kan det bli en fin överraskning att upptäcka att det finns en vacker liten biflod till självaste Himlens pärlälv inne i dig.

Jesaja tror på en Gud som inte blir trött. En Gud som är oändligt vis. I tillit till Gud får vi ny kraft.

Martin Lönnebo uttrycker denna tillit så här:

Jag tror inte på business as usual.
Jag tror att det är allas plikt
att rädda jorden och själen.
Jag tror att biologi och etik
hör samman som ler och långhalm.
Jag tror inte att Själens pärlälv är utfiskad.
Jag tror att där finns underbara skatter
som kan stödja livets kamp för livet.
Jag tror att den som investerar i pärlor
kommer att bli rik på riktigt.
Jag tror inte att tjuvar har någon chans.

Jag håller med! Och må Gud som genom sin ande finns i oss och i hela skapelsen välsigna denna marknad med goda möten och med tillit som ger kraft, glädje och energi för nya dagar.