Mellan viskningar och rop
Predikan på 16:e söndagen efter Trefaldighet (I), 180916
Festhögmässa med kyrkomusiksymposiet i Uppsala domkyrka
Text: Johannesevangeliet 11:28-44 (Jesus uppväcker Lasaros)
Det börjar med en viskning och slutar med ett rop. ”Mästaren är här och kallar på dig”, viskar den ena systern till den andra. Sedan följer ett drama där det än i det sista är oklart vem som har huvudrollen: systrarna, döden, Jesus? Det dröjer innan ropet kommer: ”Lasaros, kom ut.” Mellan viskningar och rop exploderar känslor. Tårar rinner. Förebråelser uttalas, missförstånd uppstår. Några häcklar. Jesus upprörs flera gånger och är skakad i sitt innersta, berättar evangelisten. Jesus faller i gråt. Och just då kommer anklagelsen som hopar ytterligare plåga på sorgens smärta: Han som ger blinda syn, hade han inte kunnat göra så att Lasaros inte hade behövt dö? Vännen Lasaros vars namn betyder ”Gud har hjälpt” – varför skulle just han ramla ur vänskapen och gemenskapen? Varför har inte Gud hjälpt? ”Han luktar redan, det har ju gått fyra dagar”, konstaterar Marta nyktert.
Det är motsägelsefullt och rörigt här, mellan viskningar och rop. Men när ropet väl kommer syns resultat: Ur graven kommer en gestalt som verkar i alla fall mer levande än död. Hans armar och ben är inlindande i bindlar och ansiktet är täckt med en duk. Det är ingen triumferande återkomst till livet vi bevittnar. Den till jordelivet återbördade Lasaros måste ha hjälp av de kringstående för att bli fri från bindlar och duk och kunna gå sin väg. (Han sjöng nog definitivt inte som vi nyss: Morgon, morgon, leende morgon, du bjöd mina fötter att dansa med dig …)
Det är fortfarande motsägelsefullt, rörigt och osäkert. Viskningarna och ropet i den här berättelsen följs inte av vare sig O store Gud, Stad i ljus eller Härlig är jorden som ljöd så tilldragande vackert över Uppsalas Stora torg igår, tack vare er fantastiska kyrkomusiker. Klarhetens ljus dröjer. Lasaros får glädjas över ännu en tid i livet, men han måste ju också dö en gång till. Många började tro på Jesus efter kom-ut ropet. Men i samma stund började andra smida planer för att döda honom, berättar Johannes. Motsägelsefullt. Rörigt. Osäkert. Så kan livet i tron se ut. Så kan livet i vardagen se ut. Så kan livet i kyrkan se ut. Så kan livet i samhället se ut.
Ändå ber vi. Just därför ber vi. För varandra. För kyrkans liv och uppdrag. För vårt samhälle och vår värld. Idag ber vi tillsammans med andra kyrkor och samfund särskilt för den politiska situationen i vårt land. Vi gör det med ord som har formulerats gemensamt i Sveriges kristna råd. Vi uppmanas att be om ödmjukhet och vishet för folkvalda politiker inför kommande samtal och förhandlingar.[1] Sverige behöver en modig strävan efter det gemensamma bästa. Det behövs nytänkande både inför kortsiktiga och långsiktiga utmaningar: för den sociala sammanhållningen i vårt land liksom för den allt mera påträngande globala klimatkrisen.
Ibland viskar vi våra böner, ibland ropar vi ut dem. Vi läser dem och vi sjunger dem. Varje bön är vårt svar på Jesu rop ”Kom ut!” Ja, vi kommer ut, trots att vi kan finna oss begravda under mängder av arbete, trots att vi kan gräva ner oss i bekymmer. Emellanåt stapplar vi ut, bundna till händer och fötter. Emellanåt ser vi inte. Vi kan ha dragit kepsen eller kapuschongen alldeles för långt ner i ansiktet. Någon kan ha lagt en våt filt över oss. Vi kan ha råkat få skygglappar på oss. Vår blick kan ha fastnat i något som blivit ett rött skynke för oss och vara låst där. Kan vi hjälpa varandra som kristna syskon att bli fria från bindlar och skynken, så att vi verkligen kan komma ut och komma loss – och gå den väg som är vår?
En dag som denna, då vi firar festhögmässa med kyrkomusiksymposiet och dessutom gör det på 16:e söndagen efter Trefaldighet, den lilla påskdagen på hösten, går tankarna av sig själva till musiken. Vi tänker, anar och ser hur den förenar allt i sig – viskningar och rop, Guds tilltal och vårt svar, undran och lovsång, längtan och fullbordan.
Jag vet inte vilken musik ni helst hade satt till den här berättelsen om Lasaros: Lacrimosa hade väl säkert passat – det är ju så många tårar i den. Kanske också Brahms requiem, där det så tydligt i smärtans mitt också finns trösten, nåden, ljusstrålen som till slut tänder livskraften på nytt. Saliga de som bär på lidande, de ska bli tröstade (Mt 5:4) – det är ord som passar på berättelsen om Lasaros. Fast de är svåra att predika. Musiken kan nå längre än det talade ordet: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade … Hos Brahms börjar musiken djupt ner, sväller, stannar upp i en lågmäld förtröstan. Musikens rörelse är livets rörelse. Här sjungs ord som ”De som sår under tårar ska skörda med jubel” (Psalt 126:5) och ”Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er” (Jes 66:13).
Därför kan och ska lovsången aldrig tystna. Inte ens när det är svårt. Snarare tvärtom. Ju svårare det är desto större tyngd får skönheten i lovsången. För i lovsången får vi syn på världen som Guds rike. Värna därför om skönheten, ni som är särskilt välsignade med musikens och konstens gåvor och har tagit ansvar för dessa era gåvor genom utbildning och uppdrag!
Skönheten är först och främst gåva. Den är gåva innan den blir uppgift. Den ska njutas, innan vi ställer vårt arbete i dess tjänst. Ändå kan skönheten också skrämma. Och då tänker jag inte i första hand på allt som krävs av övning och repetition för att höja upplevelsen av skönhet. Jag tänker snarare på skönheten i sig som är en avglans av Guds väsen och som därför inte ska missbrukas. Samtidigt vet vi att just detta ändå sker hela tiden. Gång på gång begår mänskligheten i skönhetens namn de fulaste gärningarna – och missbrukar så Guds namn: i kärlekens namn hatas det, i sanningens namn ljugs det, i omsorgens namn exploateras det, i frihetens namn förtrycks det, i livets namn dödas det, i tjänstens namn härskas det, i ansvarets namn sviks det.
Vi som rörs av kyrkans kulturarv och vi som rör om i kyrkans kulturarv för att det ska kunna beröra nya människor med Guds skönhet, kärlek och frälsning, hur förhåller vi oss till detta? Dagens berättelse om Lasaros ger viss vägvisning. Där mellan viskning och rop var det ju så oerhört motsägelsefullt, rörigt och osäkert. Så extremt som just då är det inte alltid i livet. Men den grundläggande spänningen finns där. Mellan viskningen ”Mästaren är här och kallar på dig” och ropet ”kom ut” behöver vi leva med mänskligt lyckande och misslyckande, med liv och död. Detta var omskakande till och med för människosonen Jesus själv. Mellan viskning och rop gråter han, är upprörd och skakad i sitt innersta. Likväl säger han med full auktoritet till Marta: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, ska du få se Guds härlighet?”
Jesus uthärdar motsägelserna vid vår sida. Fullt ut. Och visar oss trots det ett perspektiv som vi inte kunde se, säger ord som vi inte kan säga till oss själva, men som vi kan ta till oss med tillit. Som vi kan leva på, om vi än tvivlar. Om vi än dör.
Mot dödens och förruttnelsens kraft (Lasaros luktade ju redan) står Jesu uppmaning: ”Kom ut.” Fast vi stapplar, fast vi är bundna och hindrade att se – vi kan komma ut. Och vi kan hjälpa varandra att bli av med det som binder och skymmer.
Genom och bortom viskningar och rop ska lovsången ljuda och vittna om liv och frihet. Så går den vidare – vår färd utmed avgrunders rand från dödsskuggans värld till de levandes land (sv ps 258:4).
[1] https://www.skr.org/nyheter/kyrkoledare-om-betydelsen-av-sondagens-bon-for-politiker/