Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Predikan vid biskopsvigning

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan när Karin Johannesson vigs till biskop för Uppsala stift den 3 mars 2019 i Uppsala domkyrka.

VETEKORNETS LAG 

Biskopsvigning på Fastlagssöndagen, 190303, II, Uppsala domkyrka
Johannes 12:20-33
Karin Johannesson, Uppsala stift

(Det talade ordet gäller)

Det har gått riktigt bra för Jesus. Till och med från Grekland kom de och ville se Jesus. Det måste betraktas som ett stort genombrott i en tid utan massmedia, internet, Youtube, Twitter och Instagram. Tänk att nå ett sådant genomslag! En dröm för alla oss predikanter som stretar på så gott vi kan.

Jesus trängde definitivt genom hemmaregionens ljudvall. Men så är han ju också en mästerlig predikant, såsom du, Karin, beskriver honom i samband med ditt valspråk Kristus förkunnar vi. När Kristus förkunnar är det bevingade ord från bergshöjder och båtar; helande, rensande och välsignande handling; förkunnelse med händer, blick, tårar och tystnad och inte minst i personlig dialog. Ett föredöme för varje verbi divini minister (varje det gudomliga ordets tjänare = varje präst), för varje biskop, ja för varje döpt som enligt vår kyrkas tro ju är kallad till det allmänna, gemensamma prästadömet.

Ja, Kristus förkunnar vi! Den beröringskraft som är hans är allas vår ledstjärna – både som ett uppmuntrande driv och som ett utmanande sting. Vi kan aldrig vara tillfreds med mindre än att Kristus blir förkunnad, i ord och handling.

Världen, i det här fallet grekerna, vill så gärna se Jesus. Vill de ha en autograf att ta med hem? Vill de tala om för honom vilken fantastisk kommunikatör han är? Att han talar så klokt? Att han är så vass och ändå varm? Hur kommer han att ta berömmet? Hur svarar han på komplimanger – det som ibland är nästan svårare än att bemöta kritik?

Hans reaktion är: Stunden har kommit då Människosonen ska förhärligas! Tagen för sig kan denna replik höras som ett kaxigt: där ser ni, äntligen blir det tydligt vad ni har i mig, när de ända borta i Grekland begriper hur bra jag är. Men vi vet ju att Jesus är visare och mognare än så. I själva verket använder han den smickrande situationen för att hålla en av sina mest allvarliga predikningar. Han drar sig inte ens för att tala om den oro som fyller hans egen själ. Han ger oss en djup inblick i sitt eget böneliv, i det sökande som präglar även hans bön. Vad ska jag be, frågar han: Fader, rädda mig undan? Nej, det är ju för detta jag har kommit. Så ber han istället: Fader, förhärliga ditt namn.

Fader, förhärliga ditt namn. Det är och förblir också kyrkans bön till den Gud om vilken Jesus säger ”Fadern är större än jag” (Joh 14:28). Fader, förhärliga ditt namn. Det är också en biskops bön som anförtrotts uppdraget att ge och gestalta ledning, tillsyn och uppmuntran.

Fast nu håller vi på att gå händelserna i förväg! Vi kan ju inte hoppa över Kristusförkunnelsens självaste poäng. Den som vi gärna kallar vetekornets lag: ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” Ta in detta: den internationella närvarons stund, berömmets stund, det fantastiska genomslagets stund, det är stunden då det är dags för vetekornet att dö.

Framgången gör honom farlig. Motståndarna kommer att växla upp sina ansträngningar att få honom ur vägen, att tysta hans röst, att släcka hans blick och spika fast de händer och fötter som synliggör Guds rike i världen. Grekernas närvaro gör att han har korsat en osynlig linje. Han har utmanad för mycket. Det finns ingen väg tillbaka. Tiden för vetekornets död har kommit. Och vi ska med på vägen! Om tre dagar börjar Fastan. På Askonsdagen sjunger vi om att gå upp till Jerusalem och frågar oss: Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka? (sv ps 135:2)

Men än är tid för fastlagens fest, för att stärka oss, inte bara genom att äta semlor, utan också genom att njuta av lekfull glädje och gemenskap. Det är en särskild anledning till glädje när en person som Karin, med hennes gåvor och kompetens, ställer sig till förfogande, blir vald och nu vigs till det speciella uppdrag som det är att vara biskop. Och därutöver vet vi alla att vår vandring till Jerusalem, vår egen vetekornets väg, aldrig kan bli så mörkt att inte påskens ljus sipprar in någonstans. Som vi nyss sjöng: ”Kristus lever. Där han går blommar evighetens vår. Jublande förnimmer vi: undrens tid är ej förbi” (sv ps 40:6). Någonstans är vi alla med och åker öppet spår i Guds rike.

Lag måste alltid tolkas, även vetekornets lag. Jesus gör det med tuffa ord: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han ska rädda det till evigt liv.” Det kan inte handla om den sortens självhat som i själva verket är förvrängd och oförlöst kärlek till sig själv. Utan här är det fråga om ett lidande som förlöser och bär frukt, vilket inte är en så enkel tanke det heller. Jesus talar om för oss att om vi gör allt vi kan för att skydda oss mot förändring, mot konflikter, mot den smärta som hör till livet, då har vi till slut inte något liv kvar. Om vi däremot lär oss att hata det som förkrymper våra liv och det som håller på att ödelägga skapelsens liv, då uppstår överflödande liv.

Vetekornets lag ställer oss inför en valmöjlighet: att fly och stänga oss för lidande eller att möta lidandet. Jesus hade kanske kunnat undvika vetekornets öde genom att krypa in under radarn, tona ner det provocerande, bli mera intern, hänga mer med sina egna, vårda tryggheten och trevligheten. Han valde annorlunda. Han valde lidandets väg som kärlekens väg.

Det finns så ofantligt mycket lidande i världen som inte har ett dugg med kärlek att göra, utan tvärtom med kärlekslöshet och orättvisa. Det finns ingen anledning att förhärliga lidande. Men det finns all anledning att vara känslig för lidandet – vårt eget, våra medmänniskors, ja även fiendens lidande. Jesus första blick gällde inte andras synd, utan andras lidande. Synden är att vägra att ta in andras lidande, eller att vägra se bortom det egna lidandets horisont. Just detta blir så tydligt även i världens konflikter. Om ledarna skulle ta in också lidandet hos dem som finns på motståndarsidan skulle de mest långvariga och infekterade konflikterna börja ta en annan vändning.

Vetekornets lag konfronterade Jesus med sin egen själs oro, samtidigt som det visade honom hela den kosmiska betydelsen av hans väg: ”Nu faller domen över denna världen”, säger han (krisis tou kosmou på grekiska: kosmos kris). ”Och när jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla till mig.”

Så är det för oss med. Vetekornets lag konfronterar oss med vår innersta oro, samtidigt som det öppnar vår blick för den universella betydelsen av den Kristus som vi förkunnar. Därför kan vi aldrig reducera tro till en kyrkointern angelägenhet och stänga ögonen för världens lidande. Därför är det teologiskt fel att driva en kil mellan att förkunna Kristus och att arbeta för förverkligandet av mänskliga rättigheter. Därför går det inte att förkunna Kristus utan att samtidigt värna skapelsens liv.

Vi har all anledning att vara känsliga för Jesus lidande. Bilden av vetekornet berättar för oss att Jesus dog för att fylla världen med en rik skörd av vete, så att ingen ska vara utan bröd. Så kan vi dela bröd i nattvarden. Så kan vi också se på oss själva som är samlade här och nu som ett härligt böljande vetefält. Tillsammans är vi en rik skörd, en frukt av vetekornet som dog. Om inte han hade dött och uppstått skulle vi inte vara här. Gud har förhärligat sitt namn och Gud gör det igen och igen.

Och Karin, du är så innesluten i detta som det bara går. Är det inte så att ditt forskningsobjekt – eller kanske rättare, ditt forskningssubjekt – Thérèse av Jesusbarnet har en särskild hälsning till dig idag? Som hon säger: Kryp inte längre vid Jesu fötter, följ dragningen till hans famn, där är din plats. Amen.