Foto: Magnus Aronson/Ikon.

Predikan vid biskopsvigning av Andreas Holmberg

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan när Andreas Holmberg vigs till biskop för Stockholms stift den 22 september 2019 i Uppsala domkyrka.

VEM ÄR STÖRST?

Ärkebiskop Antjes predikan vid biskopsvigningen av Andreas Holmberg, Stockholms stift.
Fjortonde söndagen efter Trefaldighet, 190922, II, Uppsala domkyrka
Lukas 22:24-27

 (Det talade ordet gäller)

Käre Andreas,

Bli kvar i min kärlek – detta Jesusord ur Johannesevangeliet har du gjort till valspråk för din biskopsgärning. Det är en uppmaning som du riktar till dig själv. Du hade förmånen att få växa in i Guds kärlek i Jesus Kristus ända från barndomen. Du har sett den verksam i ditt eget och andras liv, i Sverige liksom i Tanzania. Och du har rentav beforskat den i din avhandling ”Kyrka i nytt landskap”.

Nu har du ställt dig till förfogande för det ledaruppdrag som kyrkan har hållit fast vid seklerna igenom. Du ska bli biskop. Du ska bli en av oss i biskopskollegiet.

Att leda och inspirera i det stift där Sveriges huvudstad ingår innebär både möjligheter och svårigheter. Du blir biskop i omedelbar närhet till så många personer och institutioner som avgör så mycket av det som händer i vårt land och dess relationer till omvärlden. Det ger speciella möjligheter för ditt uppdrag att med vaksamhet och klokhet se till att Guds kärlek blir synlig i världen. Samtidigt blir du biskop i en brokig och högljudd miljö där många röster konkurrerar – vad krävs då för att ren och klar förkunnelse av evangeliet i ord och handling faktiskt ska höras, också utanför kyrkväggarna? Dessutom i ett språk som kan förstås i en post-sekulariserad miljö?

Bli kvar i min kärlek är en tillförlitlig kompassnål för en ledare. Både när det går som smort och när det är hur snårigt och motigt som helst. Och bådadera kommer du att uppleva. Det är roligt att vara biskop. Det finns så många människor som vill att vi ska lyckas i vårt uppdrag, så många som ber för oss. Vi ser så mycket hängivet och troget arbete som sker i och genom kyrkan. Så ofta finns det anledning till tacksamhet och stolthet över hur den heliga Anden samverkar med människors förmågor och åstadkommer underverk. Ibland hör det till att bli riktigt arg, till exempel när samhällsföreträdare osynliggör detta arbete, yttrar sig nedlåtande över trossamfunden eller oaktsamt sprider sådant som står i strid med forskningen: som att vetenskap utesluter tro, att mission är detsamma som att pådyvla folk dogmer, att barn utvecklas bättre i ett trosvakuum … men också när vi självupptagna står i vägen för Andens framfart.

Det där med att behöva bli arg är förstås inte alltid så roligt, även om också det är ett nödvändigt uttryck för att bli kvar i Jesu kärlek. Nödvändigt inte minst för alla deras skull som likt Kristus betjänar dem som ligger till bords i våra församlingar, i våra städer, förorter, småorter och byar. Det skulle allt märkas från Karesuando till Smygehuk, från Värmlandsskogarna till Stockholms yttersta skärgård om alla dessa tjänare – ideella, anställda och förtroendevalda – plötsligt skulle sluta med det de gör.

Ofta är det en glädje att få vara biskop. Samtidigt är utmaningarna övermäktiga. Kyrkan som Guds folk, Kristi kropp, delar all världens smärta. Klimatkrisen, migration, digitaliseringen – tre skeenden som kommer att påverka oss för lång tid framöver och skapa social oro hos enskilda och hela samhällen. Det kan bli konflikter som förstör den medmänsklighet som vi länge har tagit för självklar. Om ingen längre vet att det finns något som heter Tio Guds bud som kan sammanfattas i det tredubbla kärleksbudet och den gyllene regeln, och att dessa har format det som många idag (inte helt lyckat) kallar ”våra svenska värderingar” – ja, då är det inte givet att de utsatta värnas, att de minsta ska gå före och de döende får dö i sin egen takt. För inget av det är ju riktigt lönsamt …

Jesusordet Bli kvar i min kärlek är förstås också en uppmaning till oss alla. Att tänka in allt vi gör i denna ram av kärlek – det påverkar hur vi ser på våra arbetsuppgifter, vår vila och återhämtning, våra fritidsintressen, alla våra relationer. Gör ett experiment innan du stänger ögonen ikväll: Se tillbaka på allt som har utgjort dagen genom denna ram av kärlek! Och försök igen i morgon kväll, och i övermorgon, och så vidare.

Många gånger ramlar vi ur denna kärleksram. Ska vi då misströsta och ge upp? Nej, för Jesu skull. Titta på lärjungarna i dagens evangelium. De går bet på att vara kvar i kärleken. På ett pinsamt barnsligt och omoget sätt dessutom.

De hade precis delat den sista måltiden med varandra. Jesus hade tagit ett bröd, tackat Gud, brutit det och gett åt dem, med orden ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Och bara fem verser senare bråkar de om vem som är störst!

I den natt då Jesus vet att han ska fängslas, misshandlas och dömas till döden – i den stora krisens natt då de en efter en sticker iväg och gömmer sig i mörkret – i den natt då Judas förråder och Petrus förnekar – just i den natt sitter de och grälar om vem som är störst! Deras barnsliga gräl påminner mig om något jag såg i en av de många #FridaysForFuture strejker för klimatet: en flicka bär på ett plakat där det står ”When leaders act like kids, kids become leaders”.

Ledarna sviker. Lärjungarna brister. Det är imponerande att den här berättelsen finns med i Bibeln. Visst hade väl den unga kyrkan behov av idolberättelser och helgonbiografier? Ändå föll den inte för frestelsen att censurera bort misslyckandena: det opassande bråket, förnekelsen, sveken. Det säger något om ärligheten, äktheten och trovärdigheten i kristen tro. Sådana var de, lärjungarna. Sådana är vi. Fulla av motsägelser. Vi kan sitta till bords med Guds son och ändå förråda honom genom att svika vår nästa, skapelsen, oss själva. Vi kan ta emot kärlekens måltid där alla är jämlika och ändå slåss om vem som är störst.

Jesus kunde ha sagt: ”Skärp er nu! Visa lite respekt, för jag ska dö snart.” Istället förklarar han än en gång att han har kommit för att ge ett annat exempel än maktens män och kvinnor ofta ger. Kungar uppträder som herrar och makthavare låter sig gärna hyllas av folket. Så dock inte hos er! ”Med er är det annorlunda”, säger Jesus. Den största ska vara som den yngsta. Den som leder ska vara som den som tjänar, diakon´on. Lukas använder här inte substantivet diakon, di´akonos, utan just verbformen: den som tjänar. Det är inte titlar det kommer an på, utan det är den tjänande handlingen som är huvudsaken, och hjärtesaken.

I Jesu efterföljd kan vi aldrig tänka annorlunda än att det ledarskap som anförtros oss är en tjänst åt gemenskapen. Det gäller biskopar lika mycket som ungdomsledare, förtroendevalda i församlings- och kyrkoråd, arbetsledande musiker, pedagoger, diakoner och komministrar, kyrkoherdar och kontraktsprostar. Uppdraget att vara chef och/eller ledare är alltid en tjänst åt gemenskapen.

”Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom?” frågar Jesus.  Inte är väl servitören större än gästen vid honnörsbordet? Som biskop lär du hamna vid fina bord, Andreas. Du kommer att slita mer på kostym och kaftan än vad du är van vid. Du lär bli serverad en och annan fin middag. Vem är då större? Du eller den som serverar dig?

Vi är skapade för medmänsklighet och barmhärtighet. Jesus går före oss på vägen. Ja, han är vägen, sanningen och livet. Därför kan vi verka mot polarisering och splittring, för helande och enhet. Därför kan olika åsikter rymmas respektfullt i en gemenskap av tro och tillit. Det är visionen som Martin Luther så vackert beskriver i skriften En kristen människas frihet: Se, så flyter ur tron fram både kärleken och lusten till Gud, och ur kärleken ett fritt, villigt och glatt liv, i spontan tjänst för medmänniskan.

Vem vill inte leva så? Må vi alla bli kvar i den kärleken och den lusten!