”Vår Gud bär sår”
Predikan på Tredje söndagen i fastan, 180304, I, Uppsala domkyrka
Lukas 11:14-26; Första Samuelsboken 17:40-50; Efesierbrevet 5:1-9
Vigning av Susanne Rappmann till biskop i Göteborgs stift
(Det talade ordet gäller)
Att bli biskopsvigd på den söndag i fastan som har temat Kampen mot ondskan, det är på allvar! I allmänkyrklig tradition heter söndagen också Oculi, som är det latinska ordet för ”ögon” efter söndagens psaltarpsalm 25: Mina ögon, eller ”min blick är ständigt fäst på Herren, det är han som löser min fot ur snaran.”
Susanne, dina ögon, din blick är fäst på Herren. Korset är i centrum av ditt vapen och den Gud du ser är en Gud som bär sår.[1] Den Herre som löser din fot ur snaran är en som själv har snärjts. Han genom vars sår vi blir botade (1 Petr 2:24) är just en ”wounded healer”, en sårad frälsare. Det var på hans sår som vännerna kände igen den uppståndne Jesus. Spikarna som mänsklig rädsla och ondska hade drivit genom Jesu händer och fötter hade mist sin kraft. Men såren, de fanns kvar. Inte var det den uppståndnes förmåga att gå genom stängda dörrar som förlöste de skrämdas och stukades tro. Utan det är åsynen av såren och möjligheten att känna på dem som får Tomas att utbrista: Min Herre och min Gud (Joh 20:28). Trovärdigheten sitter i såren. Som Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det: ”För och med Gud lever vi utan Gud. Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss … blott den lidande Guden kan hjälpa.”[2]
I Jesus Kristus går Gud genom död till liv, såsom vetekornet dör för att kunna ge riklig frukt. Såren, döden, växten, hoppet och livet – i ditt vapen och valspråk hänger de ihop, snarare än att vara varandras motsatser. Detta sammanhang löper som en röd tråd genom ditt liv i tron liksom genom ditt akademiska och pastorala arbete. Det är ett trovärdigt sammanhang.
Vår Gud bär SÅR – vi tror på en sårad Gud som för livet till seger. Vår Gud bär sår – alla sår på de minstas kroppar i östra Ghouta är också Jesu Kristi sår, han som identifierar sig med de minsta (Matt 25:31ff).
Vår Gud BÄR sår – vi talar om herden som bär det sårade fåret på axeln. Vår Gud bär sår – vi sätter vårt hopp på en Gud som ger läkedom åt de förtvivlade och helar deras sår, som psalmisten säger (Psalt 147:3). I kampen mot ondskan litar vi på en barmhärtig och närvarande Gud som tröstar som en mor tröstar sitt barn (Jes 66: 13) och som torkar alla tårar från de sårades ögon (Upp 21:4). Ja, vår Gud BÄR SÅR.
Att vi tror på en sådan gud gör något med hur vi ser på sårbarhet. Skapelsen är sårbar. Ekosystemen är sårbara. Djuren och alla människor är sårbara. Vi är sårbara. Också biskopar är sårbara. Det goda är sårbart. Men det är det onda också!
Det som håller ihop våra tre bibeltexter denna söndag är just sårbarheten och hur vi kan förhålla oss till den.
Evangeliet handlar om trons och godhetens sårbarhet. Även när självaste Jesus ger talförmågan åt en förstummad människa, får inte godheten det erkännande som den är värd. Folket häpnade visserligen när den stumme befrias till att kunna tala. Men nejsägarna, felfinnarna och de eviga antagonisterna är inte nöjda. De ogillar, ifrågasätter och förvränger. Jesus blir satt på prov och avkrävs bevis. Det låter inte som att han lyckas övertyga. Kanske var motståndarna heller inte intresserade egentligen. Det är ju så – de värsta kritikerna är inte alltid de mest samtalsvilliga. Hur gör Jesus då när han blir anklagad för att ha fel agenda och ifrågasatt i sin person och i sin gärning? Tre saker kan vi lägga märke till: Han håller fast vid sakkunskapen – sänker alltså inte nivån utan håller höjd; han ställer frågor till kritikerna – oavsett om de tänker ta dem seriöst eller inte; han riskerar sig själv genom att lägga hela sitt uppdrag i vågskålen: ”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” Det blev nog inte några applåder på det. Mänskligt sett måste Jesus ha känt sig sårbar på gränsen till misslyckad. Hur gott han än gjorde så fanns det de som drog det i smutsen. Och ändå finns en värdighet och stolthet i hans reaktion. Det är lite av ”take it or leave it” över hans svar. Mitt i sårbarheten håller Jesus fast vid uppdraget: att samla för Guds rike. Och ja, det finns de som skingrar istället, då som nu. Att drabbas av skingrarna är ett möte med den egna sårbarheten, då som nu. Och ett möte med ett scenario där slutet kan bli värre än början, som evangeliet uttrycker det.
Hur gör vi då när kampen mot ondskan är oss övermäktig? Där ger dagens gammaltestamentliga text lite ledtrådar. Berättelsen om David och filistén som vi också känner som jätten Goljat handlar om ondskans sårbarhet. Folket såg en skräckinjagande fientlig jätte och de blev rädda. Tre meter jätte och 60 kilo rustning (1 Sam 17:4f) är liksom inget att leka med! I sin rädsla tänkte de nog aldrig tanken att orsaken till jättens enorma gestalt också skulle kunna vara hans största svaghet. Det finns utläggare som menar att texten tyder på att Goljat led av en godartad tumör i hypofysen som leder till en överproduktion av tillväxthormon och till synstörningar inklusive dubbelseende.[3] Varför behövde Goljat som planerade för en duell med svärd en sköldbärare framför sig – om det inte var för att han såg dåligt och behövde en ledsagare? David har sin käpp med sig, en käpp. Varför talar Goljat då om att David kommer emot honom med käppar – om det inte var för att han såg dubbelt?
David i sin tur har valt bort rustning och svärd. Han håller sig till det som han har lärt sig i sitt dagliga arbete, när han har tagit hand om fåren. Hur många vilda djur har han inte hållit undan med slungan och släta stenar ur bäcken?
Och så går den lille, till synes fullständigt chanslöse, och vinner över jätten! Hur går det till? Också här finns tre saker att lägga på minnet. David håller sig till den strategi som han är bäst på; därför ändrar han snabbt det förväntade angreppssättet – det blir slunga istället för svärd; han ser svagheten hos övermakten – och lyckas så med det till synes omöjliga. Jätten varken ser eller förstår hur David har förändrat spelplanen. Trots övermakten är han förlorad.
Det är inte bara godheten som är sårbar, det är också ondskan. Att få syn på ondskans sårbarhet kan vara en väg till seger. Bra att försöka få syn på den alltså! Kanske genom att vi övar oss i det omvända perspektivet, genom att vi försöker se med humorns öga, och genom att vi använder oss av den skicklighet som livet och tron har gett oss.
Efesierbrevet slutligen handlar om alla välvilliga och hyggliga människors sårbarhet. Här tas ett steg längre in i vårt eget liv, vår egen högst personliga kamp mot ondskan. Författaren vars namn vi inte vet börjar i vår relation till Gud som vars älskade barn vi får se oss. Lev i kärlek, står det. Eller ordagrant: peripateite en agape: gå omkring i denna kärlek. Gå omkring i Guds kärleks rum. Se på allt som finns där. Få en känsla för vad som är vackert och passande i det rummet och vad som bör stanna utanför. Författaren blir konkret och räknar i stigande skala upp vad som inte passar i detta rum: först sexuella synder, sedan materiella synder som girighet, därefter dumt och lättsinnigt prat. Sårandets språk ska ge plats åt tacksamhetens språk. Låt ingen lura er med tomma ord, står det – välkomna ord i denna tid av rykten, halvsanningar och lögner. Ha ingenting med dem att göra som lurar, säger Efesierbrevet krasst. Översatt i vår tid: er källkritik ska vara rigorös! Vi ska inte låta oss bländas av falskhet och ondska, utan bära ljusets frukt. Och här återkommer författaren till verbet peripateite: lev som ljusets barn, gå omkring som ljusets barn i det kärlekens rum som ditt dop har öppnat för dig.
Din biskopsvigning, Susanne, försäkrar dig på nytt om detta: den Gud som bär sår öppnar för dig kärlekens och ljusets rum – att gå omkring i, att dansa där, att vila där. Också det behöver en biskop!
Kampen hör till livet, vare sig en människa tror eller inte. Tron på den Gud som bär sår gör skillnad i kampen. Vi kan gå in för mer av David-Goljat-perspektiv, mindre uppgivenhet, mer påhittighet och till och med mer humor. Vår Gud som bär sår, bär också oss – med våra nederlag och våra segrar, med vår sårbarhet och med alla de styrkor som vi med rätta gläds över.
-----------
[1] ”Vår Gud bär sår” är Susanne Rappmanns valspråk som biskop.
[2] Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse: Brev och anteckningar från fängelset. 15:e utgåva 1994, 2:a uppl. Verbum 1995. 174f.
[3] Malcom Gladwell, David och Goliat: Konsten att slåss mot jättar, 2014.