Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Predikan på pingstdagen

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan i högmässan på pingstdagen i Uppsala domkyrka den 20 maj 2018. Under högmässan togs nya kyrkohandboken för Svenska kyrkan i bruk.

Pingstdagen, I, 180520

1 Mos 11:1-9; Apg 2:1-11; Joh 14;25-29

 I år firar vi pingst tillsammans som en kyrka som tar en ny kyrkohandbok i bruk. Det är stort och litet på samma gång.

 Litet därför att förändringarna inte är så jättestora egentligen. Det kan de inte vara, eftersom den allmänkyrkliga gudstjänsttraditionen, som Svenska kyrkan är en del av, har sin givna rytm, framvuxen under århundraden. Till den hör också en beprövad balans mellan likhet och variation, mellan gammalt och invant och mellan nytt och förnyande.

 Stort är det därför att den nya handboken är resultatet av en lång process som har involverat alla våra församlingar och många olika experter. Det har forskats, diskuterats, våndats och kämpats – allt för att vår kyrkas högsta beslutande organ, kyrkomötet, skulle ha ett så bra handboksförslag som möjligt att ta ställning till. Så antog då kyrkomötet i november i fjol denna handbok med mycket bred majoritet.

 Blev det en bra handbok? Duger orden och musiken? Det är nog klokt att inte ha för bråttom att svara på den frågan. På långfredagen 1727 framfördes Johann Sebastian Bachs Matteuspassion för första gången. Stor förvåning utbröt. Mest negativ sådan. En from dam utbrast: det här är ju som att vara på opera eller i en komedi. Bach fick löneavdrag för sin Matteuspassion. Verket hamnade i glömska. Först hundra år senare uppfördes det igen, då i en konsertlokal. Idag går det inte att tänka bort Matteuspassionen ur kyrkans musikliv, och även ateister kan röras till tårar av dess ord och klanger. Vissa bedömningar mår bra av att vi räknar med både den heliga anden och det långa perspektivet!  

 Och det är bra att få ta emot en ny handbok just på pingstdagen. För det första är pingstdagen också kyrkans födelsedag. För det andra ställer dagens texter storhetsvansinne och splittring å ena sidan mot mod och skapande av samhörighet å andra sidan.

 Om vi ska berätta om pingstens häftiga under är det nämligen bra att också titta på dagens gammaltestamentliga text. Pingsten i Jerusalem hör ihop med anti-pingstberättelsen i Babel. Båda handlar om att förstå och inte förstå varandra.

 Berättelsen i Babel börjar med att människorna kommer överens om att bygga ett torn, och inte vilket som helst. De har bokstavligen himlastormande planer. Här ska skapas så det dånar om det.  Kunskap och tekniskt kunnande ska förändra landskapet: ”Make humans great again!” Vi behöver ingen Gud, för vi är Gud! Vår makt räcker ända till himlen och sopar bort alla drömmar om Gud, Ande och evigt liv. I den bemärkelsen pågår Babels tornbygge alltjämt! Även om det i vår tid mest är ett digitaliserat tornbygge. Inte big stones, utan big data!

 Med humor skildrar Första Moseboken hur Gud, som målas med mycket mänskliga drag, reagerar. Gud säger ungefär så här: alltså, nu får vi väl ändå böja oss djupt ner och kolla vad de kära små barnen därnere har fått för sig.

 Och se, Gud förstör inte människornas verk. Ingen storm slungar tegelstenarna åt alla håll, ingen eld bränner bort de missriktade ambitionerna. Det blir inga stora materiella skador. Ändå leder Guds blick till katastrof för människorna: det gemensamma språket går förlorat. Fullständig förvirring utbryter, kommunikationen kollapsar, och därmed också tilliten. Språkförbistring precis överallt. Så ska det inte vara med en kyrkohandbok!

 Det som skulle bli den ultimata demonstrationen av mänsklig makt slutar i oförmåga att samverka även om enkla saker. Det påbörjade tornbygget står kvar, men kommunikationens internet har brutit samman. Inget snapchat, instagram, what’s app, twitter, facebook. Alla ensamma, var och en sin egen nästa i sin egen ekokammare. Konkurrens istället för ömsesidig uppmuntran, splittring i stället för nätverkande, samspel och gemensamt arbete. Babel leder till att folk babblar förbi varandra. Så ska inte en kyrkohandbok vara – att vi i våra gudstjänster babblar förbi Gud och varandra.

 I pingstberättelsens Jerusalem sker motsatsen. Där finns vind, eld och ande. Där svetsas människor samman. Språkbarriärerna försvinner. Det uppstår samförstånd och tillit mellan människor som annars inte talar samma språk. Inget översättande behövs, inget letande efter ett gemensamt andra eller tredje språk som det går att hanka sig fram på. Utan var och en kan uttrycka sig på sitt sätt och ändå bli förstådd av människor som har ett helt annat modersmål, ett annat kroppsspråk och andra kulturella referensramar. Sådant ska en kyrkohandbok hjälpa till med!

 Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

 De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan?

 Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?

 Men pingsten är allt annat än verklighetsflykt. Pingsten är vind, eld och ande mitt i en brokig och bråkig verklighet.

 Pingsten är inte enspråkighet och enfald. Pingsten är mångspråkighet och mångfald. Som i så många av våra församlingar där mångfalden syns och hörs i språkcaféer och gudstjänster.

 Pingsten är inte födelsedag för en kyrka som är avskild från världens öden och affärer. Pingsten är kyrkans födelse in i världen, sänd av honom som säger de vacker-läskiga orden: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21). Vi kan aldrig glömma att det är en sändning som kom till stånd därför att Gud så älskade världen att den skulle räddas genom Jesus Kristus (Joh 3:16-17).

 Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots, ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.

 Pingstmorgonens människor hade gått genom krisens skärseld. Det var allvar. De visste om korset, om att deras hopp hade korsfästs. De visste om en förseglad grav – men också om en bortrullad sten! Som vi. De hade kastats mellan tillit och tvivel, mellan tårar och jubel.

 De hade varit med om lidande, om passionshistorien, och nu hade de tänts av en passion, en lidelse som ger dem kraft att stå upp för Guds löften, för Jesus Kristus och hans kyrka. Som de, kan också vi vara vissa om att världens lidande, den kosmiska passionshistorien, har bokstavligen genomkorsats av en ännu större passion, Guds lidelsefulla kärlek för sin skapelse. ”Min frid ger jag er”, säger Jesus. ”Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

 Den heliga Andens verk är det att du och jag, vi tillsammans har dragits in i Guds kärleksprojekt, in i en världsvid rörelse av vilken Svenska kyrkan är en del.

 Vi är många! Glöm inte det när det känns ensamt! Vi är unga och äldre, vi är födda i många länder, vi talar många språk. Alla hör vi talas om Guds pågående verk i denna värld. Vi behöver varandra. Låt oss vara kyrka med stolthet och mod. Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?