Text: Markus 16:1-8
"Så himlen med jorden försonade sig, så graven är vorden till glädjen en stig" (sv ps 146:3). Det lät härligt djärvt när vi just sjöng de orden. Så graven är vorden till glädjen en stig. Halleluja!
Men så var det sannerligen inte från början. De sörjande kvinnorna sjöng inte, vare sig på vägen till graven eller på vägen därifrån. Alldeles nyss blev vi stående med ett ganska snopet slut på påsknattens evangelium, nämligen: de ”sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."
De var rädda. Med de orden slutade märkligt nog en gång hela Markusevangeliet. De verser som nu följer i våra biblar och som berättar om olika möten med den uppståndne Jesus är ett senare tillägg. Markus själv valde från början ett paradoxalt slut på sin berättelse: JA, uppståndelsen har ägt rum. Den korsfäste finns inte längre bland de döda. Och NEJ, ingen vågar säga det. Ingen vågar tala om det, och än mindre sjunga som vi har gjort: "Han lever, han lever, och följer dig än osynlig från himlen. Halleluja!" (sv ps 146:3).
Vilken ironi: döden är besegrad och ingen vet om det, därför att munnarna är tilltäppta av rädsla. Större antiklimax är svårt att tänka sig. Den tysta rädslan hotar Guds projekt: planterandet av ett odödligt hopp i världen. Då som nu. Vad hjälper det att vi sjunger ”O natt som över mörkret vann en oförgänglig seger”, om ingen hör talas om denna seger? Vad hjälper det att vi sjunger ”O natt som mer än solen kan i djupen tränga neder”, om denna sol inte stiger upp ur djupen så att världens människor kan andas ut sin rädsla och ta emot sin frihet med öppna armar?
Men kanske ska vi just i år stanna kvar en extra stund i detta snopna: ”De sa ingenting till någon, för de var rädda.” Stenen är bortrullad, graven är tom så när som på den vitklädde unge mannen som säger åt dem att inte vara förskräckta. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här. Han har uppstått. Gå och tala om det. Ni ska få se honom, lovar han. Men rädslan är större. De darrar när de tysta springer därifrån.
Att bli tillsagd att inte vara rädd tar inte automatiskt bort rädslan. Det kan tvärtom förstärka den. Att Jesus lever ändrar inte automatiskt stämningsläget i ett samhälle som brottas med följderna av ett terrordåd. Det dämpar inte omedelbart sorgen efter ungdomarna som dog i bussolyckan i Sveg. Att Jesus lever trollar inte bort smärtan och våndan över civilbefolkningens lidande i Syrien, över det lidande som flykt, torka och svält åstadkommer i delar av Afrika.
Och ändå. När vi i söndags ännu var helt upptagna med att ta in vad som hänt i Stockholm två dagar innan, nåddes vi av beskedet om att bombattentat vid två palmsöndagsgudstjänster i Egypten hade krävt många människoliv och lämnat ännu fler skadade. Liksom vi har fått hälsningar och medkänsla från många håll i världen efter dådet i Stockholm har även vi sänt hälsningar till våra kristna bröder och systrar i Egypten. Som svar skriver en företrädare: ”Trots attackens brutalitet håller den koptisk-ortodoxa kyrkan med kraft fast vid det Jesus har lärt oss: ’Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er’ (Matteus 5:44).” Och en annan skriver: ”Vi står tillsammans i kärlek och förlåtelse, med djärvhet möter vi rädsla och terror; i Kristus hittar vi styrka.”
Så något hände trots allt! Trots rädsla och tystnad. Påsknatten blev till en jublets natt, en natt av ljus som ej kan dö (sv ps 461). I varenda generation sedan den gryning då darrande, tysta kvinnor sprang iväg från den öppnade graven har nya människor firat Jesus Kristus som den uppståndne. Även denna natt säger nya människor: Jag har mött honom i mitt liv, han vandrar med mig. Hans försoning och frid är min livskraft. Jag vill bli döpt, jag vill bli konfirmerad, jag vill vara en del av Kristi kyrka. Vi gläds denna natt särskilt med dig som ska döpas och med er som ska konfirmeras här i vår mitt.