Drömmen kraschade – lär av skapelsemyten

Under början av 1980-talet såldes uppemot hundratusen Interrailkort årligen i Sverige. Jag var en av de nyfiket upptäcktsresande kors och tvärs genom Europa, ett resemönster som formade flera generationer.

När murarna i världen växer, så minns jag tågluffargenerationens glädje över öppenheten. Ihåligheten i tanken att paradis byggs bakom murar växte ju närmare järnridån man kom. Kontrasten till tågluffandets öppna utforskande var påtaglig.

Balansen mellan det öppna och stängda är en evig fråga för människan. Den finns redan på Bibelns första sidor.

Redan som ung lärde jag mig att skapelsemyten, om Edens lustgård, är en mytisk berättelse. Adam och Eva har inte funnits – men de finns. Det är en mönsterberättelse om villkoren för att vara människa. Jag återvänder till den, gång på gång.

Edens lustgård beskrivs som en trädgård, ett begränsat område, avskilt från omvärlden. Attraktionskraften är stark i tanken att om vi stänger om oss så kan vi bygga vårt eget paradis.

Hur gick det i Edens lustgård? Många känner nog till berättelsen om äpplet och syndafallet. Paradisbygget slutade i ormens förräderi, Eva blev lurad, Adam blev en medlöpare och Gud sörjde. Drömmen kraschade.

I oroliga tider växer murbyggarreflexen. Men murar skyddar inte bara, de stänger också in.

Till de murar som växer hör de ekonomiska murarna. Många varnar nu för att höga tullmurar kan bli minst lika kostsamt för USA som för omvärlden. Kanske är det så, generellt, med murar. Visst skyddar de mot omvärlden, men minst lika ofta inser människan efter ett slag att när man stängde andra ute så stängde man också in sig själv.

Det är inte bara en ekonomisk – utan också en mänsklig sanning. Det jag trodde skulle vara min räddning blev min instängdhet. Rädslans murar är ofta de första som reses, och vi själva blir de första som fängslas.

Vårt välstånd bygger på låga murar, på nyfikenhet, på goda avtal. Världen är inte ett nollsummespel. Ditt välstånd är inte ett hot mot mitt, utan en förutsättning för det.

När man är instängd blir man utlämnad till att själv lösa sina problem. Vi hör det till exempel i de allt tydligare rösterna om hur arbetskraftsbristen här hemma börjar bli ett problem, både när det gäller specialister och när det gäller så kallade enkla jobb.

Med instängdhet kommer avskurenhet också när det gäller tankens rymd och förmåga att förstå andra människor. För med mötet med den annorlunda så kommer också de djupare klangbottnarna i vår förmåga att förstå världen och ta del av den.

Utbyte väcker utbyte, generositet väcker generositet och barmhärtighet väcker barmhärtighet, och detta banar väg för en bättre värld. Som relationella varelser är vi speglar av varandra. Därför väcker också tullar svar i form av tullar. Vi behöver se till att inte höja garden för högt.

Verkliga problem ska adresseras med tydlighet och kraft, men barmhärtighet, vidsynthet och nyfikenhet får inte ta skada av detta.

Den som väljer att betrakta omvärlden som ovänlig och farlig kommer till sist att sitta instängd, ensam och utan vänner. Utbyte kräver tillit, och tillitens första steg är alltid modet att sänka garden. Och visa både respekt och nyfikenhet.

Vishet är att arbeta för de konstruktiva och generösa dynamikerna. Hur ”speglar jag fram” det goda ur de andra?

Vi kan börja med att försöka kika över murarna. Många av livets starkaste erfarenheter sker när murar faller och vi vågar korsa gränser. Det minns gamla tågluffare.

Läs krönikan i Dagens industri.