"Migrationspolitiken måste vara långsiktigt human"

Just nu pågår debatten om vad som är en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det är bra och nödvändigt, men migrationspolitiken måste också vara långsiktigt human. Framtida generationer kommer inte bara fråga sig om vår generations migrationspolitik var ekonomiskt och organisatoriskt hållbar, utan också om den var mänskligt hållbar.

Migrationsfrågorna är många och mycket komplexa och vi hyser stor respekt för arbetet med en ny migrationslag. Samtidigt måste ansvar tas för den akuta situation som råder. Dit hör situationen för de ca 7 500 ungdomar som idag eller tidigare har omfattats av gymnasielagen. Genom det svenska regelverket har de kommit att utsättas för osäkerhet och lidande. Därför är det samhällets ansvar att reda ut situationen.

Förslaget till ny migrationslag öppnar visserligen möjligheten för dessa ungdomar att prövas gentemot ”humanitär skyddsgrund”, men bedömare tror att mycket få av dem vid en sådan prövning kommer att få uppehållstillstånd. Därför vädjar vi till riksdagspolitikerna att genom en amnesti lösa den allvarliga situationen för denna lätt urskiljbara grupp så att de får stanna i Sverige. Amnesti är en form av nåd. Instrumentet ligger i de folkvaldas hand och är ett sätt att sätta stopp för den ovärdiga hanteringen av dessa unga.

En av Jesu centrala liknelser är berättelsen om den barmhärtige samariern. Han stannade vid vägkanten och hjälpte en slagen som tillhörde ett annat folk. Han gjorde det inte för egen vinning utan för att det var en medmänniska. Folk frågade Jesus: ”Men vem är då min medmänniska”. Jesu svar går att sammanfatta med orden: ”Gör som den barmhärtige samariern”.

En majoritet av svenskarna vill ha en medmänsklig migrationspolitik, vilket framgår av en undersökning genomförd av Novus i augusti 2020. Bland annat så anser tre av fyra svenskar att barn som vistats i Sverige flera år och lärt sig svenska ska ha möjlighet att stanna i Sverige. Vi vill vara medmänniskor för varandra, när någon drabbats av nöd och förföljelser.

Att välkomna främlingen och bry sig om invandraren är en hörnpelare i det kristna arv som i hög grad präglat det svenska samhällsbygget. Gästfrihet löper som en röd tråd genom Bibeln. Ungdomarna som omfattas av gymnasielagen är dock inte längre främlingar eller nyanlända. Efter fem-sex år i Sverige är de en del av vårt samhälle. De finns i våra familjer, i idrottsklubben och i församlingen. De är våra vänner och klasskamrater, våra barn och syskon. De kan svenska, utbildar sig och vill bidra till det fortsatta bygget av Sverige. De är inte längre ”dom” utan en del av ”oss”.

Ändå vill många riksdagspolitiker att de ska utvisas. Om de inte klarar av sina gymnasiestudier i tid väntar utvisning. Och om de klarar sina gymnasiestudier men, mitt under brinnande pandemi, inte lyckas få jobb – då väntar också utvisning. En lagstiftning som får de konsekvenserna är ovärdig ett samhälle som Sverige.

Det är svårt att dra gränser, och vi är fullt införstådda med att migrationspolitik måste dra gränser. Att det är svårt får dock inte bli en ursäkt för att dra en så snäv gräns som möjligt. Varje form av amnesti kommer att vara inkonsekvent, det går inte att undvika. Men det nuvarande läget är inkonsekvent i förhållande till vårt samhälles och den kristna trons grundläggande syn på människans värde. Den inkonsekvensen är värre, och på sikt kommer den att urholka synen på människovärdet.

I kristen tradition är barmhärtighet av central betydelse. Barmhärtighet är ofta inkonsekvent och kan anklagas för att vara orättvis. Den låter nåd gå före rätt och är ointresserad av signalpolitik. Men den är mänsklig och grunden för den sortens samhälle vi vill vara en del av. Ett samhälles grad av civilisation mäts inte i BNP eller ekonomisk tillväxt, utan i hur det behandlar de mest utsatta: – ”dessa minsta som är mina syskon” som Jesus uttrycker det.