Foto: Albin Hillert/LVF

Martin Junge, Lutherska världsförbundet: "Välj inte hatets väg"

Nyhet Publicerad

Ärkebiskop Antje Jackelén tog nyligen paus från Twitter med hänvisning till att hennes inlägg används för att ”sprida hot och hat samt lögner om tro, Svenska kyrkan & samhället”. Martin Junge, generalsekreterare i Lutherska världsförbundet (LVF), skrev med anledning av detta en personlig reflektion, publicerad i Sydsvenskan.

Jag var tonåring när det började. Det var en tid när det chilenska samhället förändrades på djupet, åsikterna polariserades och människor i allt högre grad demoniserade varandra. Hatpropaganda spreds och normaliserades.

Historien lär oss att där hatet härskar, följer våld. Det hände i mitt Chile och det händer idag på många platser i världen. Även i Europa. Hat förstör det offentliga rummet. Det stigmatiserar individer och grupper på grund av deras politiska övertygelse, religiösa tro, ursprung, hudfärg, kön. Hat får den gemensamma moraliska kompassen att svaja och leder så småningom till demokratins sönderfall.

Vad som följer är en mardröm. När individer och grupper svartmålar varandra släpps våldets, förtryckets och avhumaniseringens onda ande lös. Hat lämnar efter sig förödelse.

När vi hade det svårt i Chile ställde det svenska folket upp för oss. Det är min djupa tacksamhet för denna solidaritet och min djupa oro över hur det offentliga samtalet och debatten i Sverige urartar som gör att jag skriver det här. Med bestörtning har jag tagit emot nyheten om de avskyvärda verbala attackerna mot Svenska kyrkans ärkebiskop.

Jag bönfaller er: Välj inte den vägen. Låt inte hat undergräva er gemenskap, trots olikheter och utmaningar. Låt det inte ta ifrån er förmågan att på ett konstruktivt vis knyta an till varandra.

Som generalsekreterare i Lutherska världsförbundet (LVF), ett globalt nätverk av 148 kyrkor som Svenska kyrkan var med och grundade i Lund 1947, känner jag mig djupt tacksam mot våra föregångare som gick samman efter andra världskriget. Ett av deras första beslut var att organisera hjälp till flyktingar. Det gjorde de utifrån en djup andlig övertygelse: att älska sin nästa är ett starkt uttryck för tron.

Tillsammans med Svenska kyrkan hjälper LVF idag omkring 3 miljoner flyktingar och fördrivna runtom i världen. Deras namn är inte längre europeiska, som efter andra världskriget. Men de är fortfarande flyktingar. Inte heller är de flesta av dem kristna, som då. Men de är fortfarande flyktingar. I grunden är allt detsamma: vi hjälper dem för att de är flyktingar, och för att vi är kristna.

Vi lever i en värld av medmänniskor. Inte minst i en alltmer globaliserad tid.

När vi kommer nära varandra kan det vi upplever som annorlunda oroa oss, och till och med rucka på några av våra starka övertygelser, individuella eller gemensamma. Ändå är vi fortfarande medmänniskor. Uppgiften vi har framför oss är att lära oss att vara, eller bli, medmänniskor. Att övervinna våra olikheter och tillsammans definiera våra offentliga rum och deras demokratiska grund.

De flesta av LVF:s medlemskyrkor runtom i världen fungerar som kyrkor i en minoritetssituation. Ibland som en minoritet i en övervägande sekulär kontext eller i förhållande till andra, större kristna samfund. Ofta är de en minoritet i ett mångreligiöst samhälle.

Lutherska kyrkor kommer alltid att förespråka dialog som en del i ansvaret för att forma det offentliga rummet. Dialog och samarbete över religionsgränserna är därför en vanlig företeelse för lutherska kyrkor globalt. Jag välkomnar att många europeiska kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, aktivt främjar den strategin och hjälper att konstruktivt skapa en gemenskap.

Interreligiös dialog hör till det mest angelägna i dagens värld. Det har inget att göra med religionsblandning, inte heller med att svika grunden för vår tro. Det är snarare tvärtom: genom att delta i dialog följer kyrkan i fotspåren på dem som i Bibeln ständigt syns sitta, prata och äta med ”den andre”. Vad vissa såg som en skandal uppfattade Jesus själv som ett rättroget uttryck för Guds vilja med världen: att allt ska ha liv, och liv i överflöd. En kyrka i dialog är en kyrka trogen Jesus.

För lutherska kyrkor över världen, och för LVF som ett globalt samfund, är en sådan dialog aldrig naiv. Följaktligen har vi inte samröre med extremistiska krafter, vare sig de är sekulära, ekumeniska eller interreligiösa. Detta av en anledning: extremism innebär i sig en förnekelse av ett offentligt rum som är inkluderande, tolerant och demokratiskt till sin natur. I annat fall upphör det att vara offentligt och dialog blir meningslöst.

Dialog bryter isoleringen för dem som står för moderata värderingar. Att vägra dialog knuffar dem mot ytterkanten.

Luthersk teologi lär oss att inte stämpla individer eller gemenskaper som onda eller goda. Istället ställer den oss inför den svåra men nyttiga sanningen att gott och ont strömmar genom oss alla, genom varje samhälle. Det är, förmodligen, den mest givande utgångspunkten för en sann dialog.

Tiden vi lever i är inte lätt. Pandemin har ökat stress och ångest i samfälligheter som redan kämpar med svåra existentiella frågor.

Tillsammans, som människor med god vilja, måste vi främja dialog och samarbete. Vi måste vara uppmärksamma på när offentliga samtal och rum urartar, med vetskapen att hat öppnar dammluckan till destruktivitet. Vi måste arbeta för en offentlighet öppen för alla, där ingen tystas, mobbas eller tvingas bort. Och vi bör göra detta oavsett tro eller icke-tro, och efter vår förmåga bidra till att visionen förändrar vår vardag.

Det är vägen vi måste välja.

Martin Junge: Välj inte hatets väg (Sydsvenskan Kultur 210415)
Översättning från engelska: Ann Lingebrandt för Sydsvenskan