Anna Dahlberg bär ett ljus inom sig, en naturlig glädje, blicken är varm. Men hon är väldigt skör, säger hon. I många år har hon levt isolerat och varit trasig efter en åtta år lång terapi hon började som 18-åring.
Allt var kolsvart
– Jag gick sönder och blev förtidspensionär. Allt var svart, ja kolsvart. Men någon tipsade mig om att börja sjunga i kyrkans kör. Jag hade aldrig sjungit och aldrig satt min fot i kyrkan. Till slut åkte jag till Vendelsö kyrka en kväll och började i kören. Det var roligt och jag var snart fast.
I Österhaninge församling fick hon nya kontakter och vänner och stöd från diakoner och präster. Hon började gå i kyrkan mer och mer.
– Idag säger jag varje dag: Vad kyrkan är bra! Jag var död, men har återuppstått. Kyrkan med sin läkande atmosfär öppnade en dörr till himmelriket för mig.
Jag var ju inte van vid kramar
– Som prästen som tackade för alla sånger under terminen och kramade oss alla i kören. ”Tack för alla kramar” kom det ur mig. Jag var ju inte van vid kramar. I kyrkan mötte jag människor som var medmänskliga, bekräftande. Trodde inte det fanns så fina och seriösa människor.
Kyrkans sociala arbete – diakoni – som hon mött i församlingen är hon väldigt positiv till och nämner sopplunch, café, pubkväll, sorgegrupp, resor. Församlingen driver även ett daghärbärge för daglediga, hemlösa och missbrukare.
– Bara det att gå på en sopplunch och känna den värme som finns där. Det kan betyda jättemycket för människor.
En tid har Anna Dahlberg varit timanställd och kyrkvärd i församlingen. Hon har även hållit andakter och varit ”speaker” i kyrkospel.
Vi har alla våra sår
– Jag försöker vara som jag själv vill bli bemött och prioritera att göra gott. Det är otroligt viktigt att se människor. Säga hej och ge dem ett leende. Man vet aldrig hur de har det hemma. Vi har alla våra sår. Jag tar uppgiften på stort allvar, försöker vara närvarande till hundra procent och ge det lilla jag har.
Hon är oändligt glad och tacksam över att hon kom i kontakt med kyrkan.
– Jag tackar Gud varje dag, vi blinkar till varandra.
Roland Asplund
