Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Krönika i Kyrkans Tidning om klimatskuld och själavård

Låt oss inte skicka klimatfrågan vidare till dem som är större syndare än vi. I stället kan vi odla det hopp som befriar till handlingskraft, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i en krönika i Kyrkans Tidning den 6 september.

Mot ångest och klimatskuld finns hjälp att både få och ge 

En av sommarens kyrkliga höjdpunkter var Svenska kyrkans ungas riksårsmöte i Hässleholm. Ungdomarna imponerade genom sitt sätt att umgås med varandra. Med föredömlig skicklighet hanterade de det demokratiska arbetet. Genom ungdomarnas exempel blev det åter igen tydligt varför demokratin är så värdefull och hur den stämmer väl med en kristen livshållning: den möjliggör jämlik delaktighet, sporrar den goda striden om de bästa lösningarna och harmonierar med de mänskliga rättigheterna.

Det var en stor glädje att få fira högmässa tillsammans i Hässleholms kyrka. I just den söndagens evangelium jämför Jesus sig inte med en person – inte en han, hon eller hen – utan med en växt (Johannes 15:1-9, tionde söndagen efter Trefaldighet). Det blev särskilt talande just denna sommar då skogsbränderna och torkan gång på gång har tvingat oss att tänka på växtriket.

”Jag är den sanna vinstocken, … ni är grenarna”, säger Jesus. Det är i grenarna som vinstockens liv syns. Det är där bladen finns och frukten växer. Vi är grenarna.

Bra skörd förutsätter odling. Grenarna kan inte få växa vilt. Det behöver ansas: det behövs fokus och riktning, det som inte leder någonvart behöver skäras bort. Jesus är stocken, vi är grenarna. Fadern är vinodlaren. Det är en vacker bild. Men den är också lite läskig och skrämmande. Och då tänker jag inte så mycket på vissnandet och på grenar som tas bort – det är trots allt döendets naturliga process – utan på intimiteten mellan Jesus och grenverket. Denna ofrånkomliga intimitet med Jesus och med alla dessa andra grenar kan skava. Vore det inte enklare om var och en fick vara sin egen lilla planta i Guds stora vingård? En liten jag-och-Gud bubbla att mysa i? I den stora vinstocken finns ju alltid grenar som kommer i vägen för varandra, som bråkar och sårar varandra. De gör att hela vinstocken lider och bär mindre frukt.

Och ändå är det just så vackerläskigt som Jesus vill att det ska vara. Vår uppgift är att bli kvar och att försöka se helheten och enheten i grenverket. Och att vara törstiga och dricka i stora drag av den sav som kommer till oss genom vinstocken. Saven är den heliga Anden, frukterna är de som nämns i Galaterbrevets femte kapitel (vers 22): kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det som räknas till sist är inte enskilda grenars förträfflighet utan den samlade frukten.

Brist på frukt ger anledning till oro, ångest och rannsakan. Efter den här sommaren frågar vi: Vad gör vi med skapelsen att den våndas så? På min näthinna finns en bild av Sommarsverige som etsat sig fast. Bilden av hur fel det är med brunt: kor och får ska inte beta på bruna ängar!

Frågan om klimatet har trängt igenom bruset. Med all rätt. Och den är ackompanjerad av känslor av oro, skuld och ångest. Det gör den obekväm. Vi frestas att blunda eller skicka frågan någon annanstans. Till dem som har makt att ändra något. Till dem som är större klimatsyndare än vi.

Det är fel. Även om det alltid finns de som kan göra mer än du och jag, så sitter vi alla i samma båt. Vi har inget annat val än att konfronteras med vår del i världens bortvändhet från Gud, vår del i de system som leder till fortsatt uppvärmning av jorden och därmed till att fler människor kommer att drivas på flykt. Vi har inget annat val än att möta rädsla och ångest. Inget annat val än att se våra barn och barnbarn i ögonen och höra den uttalade eller outtalade frågan ”vad gjorde du för att skydda jorden och dess liv?”

I våra församlingar behöver vi beredskap och lyhördhet för att möta klimatångest och klimatskuld. Särskilt präster och diakoner vill jag gärna påminna om biskopsbrevet om klimatet från 2014 (kan fortfarande laddas ned från nätet!). Det tredje kapitlet med rubriken ”Saklighet, hot och hopp” säger en del om själavårdens perspektiv. Där finns material att ta avstamp ifrån och utveckla vidare.

Vi har all anledning att odla det hopp som befriar till handlingskraft. En förutsättning för att det ska kunna ske är att vi inte blundar för ångest och samvetsnöd och gör själavårdens redskap tillgängliga. I vetskap om att vi är grenarna har vi åtminstone två saker: näring i och genom stammen, Jesus, och ett uppdrag, att bära frukt.

Om några dagar går vi till val. När vi går till vallokalen låt oss då tänka på den sanna vinstocken. Vårt röstande ska vara ett uttryck för att vi är grenar i denna vinstock. Och för insikten att grenverket är större än vår by eller stad, större än vår region, större än vårt land. 

Antje Jackelén
Ärkebiskop

Länk till krönikan i Kyrkans Tidning