Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Klimatkrisen – en inre kris

Vi rör oss mot en temperaturgräns (2 grader) som inte utesluter att jorden med kraft kan börja värma upp sig själv på ett oåterkalleligt sätt. Klimatkrisen är inte bara en yttre utan också en inre kris, skriver Sara Nordbrand, hållbarhetschef för Svenska kyrkans nationella nivå, idag på UNT Kultur.

2018 var sommaren då vi var många som längtade efter prognoser om regn och fallande temperaturer. På stränder och vid middagsbord svepte kommentarer om klimatförändringar förbi som en irriterande fluga. Gång på gång störde den stämningen och skar smärtsamt in i allt det vackra som vi har fått till låns. Naturen brukar ge oss tröst, lugn och återhämtning, men denna sommar stördes lugnet av vyer med torkade björkar och prognoser för nödslakt. 

Många har talat om rädsla och sorg denna sommar. En mer kulturellt belastad känsla är skulden – hur talar vi om den? När sonen för några år sedan kom hem från skolan och upprört berättade att jorden hade feber, då kände jag skuld. Han var upprörd över att vissa tydligen inte ville ge jorden den medicin som hon behövde och han undrade vilka de där personerna var.

Vi kan och ska så klart prata om klimatförnekare och utsläppsvärstingar. Men så finns också alla vi som fötts in i och lever i en värld där livet per automatik leder till större eller mindre ekologiska fotavtryck. Man kan ägna sitt liv åt att förneka sina svagheter och brister. Men förändring uppstår ofta när vi vågar se och ta in en bredare färgskala. Om vi bara tillåter sol, inget regn, då blir det inte bara torka utan vi får heller inte se någon regnbåge. Kanske fungerar de jobbiga känslorna som klimatkrisen väcker litegrand på samma sätt. När skulden tas in föds ångern. Och ånger liksom rädslan kan, rätt hanterad, föda en vilja till förändring.

Att se sin skuld gör ont. Särskilt i en tid då shaming-kulturer nått oanade nivåer och statusuppdateringar i sociala medier mest verkar vilja sprida skenet av att det går att vara perfekt och genomstark. En sådan kultur tar oss bort från vår mänsklighet – och i dag är det viktigare än någonsin att se vår mänsklighet. Vi bär alla både på en kreativ och en destruktiv kraft. Vi lever i en ekologisk situation som är en konsekvens av en massiv självdestruktivitet. Men samtidigt bjuds vi in till att skapa något helt annat. Forskarna betonar en svindlande tanke: vad människan gör på jorden de närmaste tio till tjugo åren kan påverka förutsättningarna för liv i tiotusentals eller hundratusentals år.

Många teologer och psykologer lyfter att den ekologiska krisen i grunden återspeglar en inre kris. Klimatkrisen utmanar oss i djupgående existentiella frågor som för många handlar om relationen till Gud och skapelsen. Den sätter fingret på vad det är att vara människa och hur vi lever med våra styrkor och begränsningar, Klimatkrisen väcker möjligheten att vända om, förändras och modigt skapa.

Rädslan transformerad kan leda till samhällen som bygger på en insikt om att allt hänger ihop, att allt faktiskt är ett. Det jag gör mot min omgivning, gör jag också mot mig själv.

Skulden transformerad kan leda till att den rikare delen av världen tar ett större ansvar för att bromsa klimatförändringarna och ger det stöd som de mest utsatta behöver för att förhindra och anpassa sig till de minskade skördarna och vattenbristen i extremvädrens spår.

Flera viktiga beslut framöver kommer att beröra vad, hur och hur mycket vi konsumerar och producerar. Sverige är bäst i klassen i flera sammanhang men skulle alla på jorden konsumera som vi gör i idag så skulle vi behöva mer än fyra jordklot. Svenskens konsumtionsutsläpp per person är uppe i elva ton per år och behöver enligt Naturvårdsverket ner till ett eller två ton, Detta belyser behovet av individuell och strukturell förändring.

Missförstå mig inte i höstens missmod. Jag ser en massiv förändringskraft – praktisk handling men också mentala skiften inom näringsliv, politik, bland organisationer och kyrkor. Modiga individer släcker inte bara bränder – de förändrar också sina och andras liv. De möts över sektors- och professionsgränser och vågar navigera bland svårlösta målkonflikter. Jag ser en innovations- och förändringskraft som är oerhört inspirerande. Samtidigt gör de senaste rapporterna det svårt att vara hoppfull. Utsläppen av växthusgaser minskar inte. Trots massiva globala investeringar i förnybar energi minskar inte användningen av den fossila. Räcker tiden till?

Nu är hösten här. Låt oss alla stanna upp då och då – trots att vi inte är på semester. Låt oss känna på rädslan, sorgen och skulden. Låt oss prata om vilket samhälle vi vill skapa – vad vi värdesätter och vad vi kan låta bli. Låt oss mobilisera kreativiteten trots alla våra skavanker och tillkortakommanden. Låt oss överträffa oss själva. Och framför allt – låt oss göra det nu.    

Sara Nordbrand
Hållbarhetschef för Svenska kyrkan på nationell nivå