Men i ett övergripande perspektiv ser vi samspel. Det måste fortsätta för att vi ska komma framåt.
Larmrapporterna kom tidigt från vetenskapen, mest publikt i marinbiologen Rachel Carsons klassiska bok Tyst vår, publicerad 1962. I hennes efterföljd, inom många områden, har de destruktiva påverkanskedjorna på miljö och klimat kartlagts och gjorts publika.
Civilsamhället följde efter, och drev opinion för mänskligt hänsynstagande till skapelsen. Tidvis var motvinden hård, då det uppfattades som en utmaning av modernitetens livsstil.
Men med tiden vaknade det politiska ledarskapet, först genom politiska rörelser och partier som arbetade specifikt med miljö- och klimatfrågor. Sedan blev den gröna omställningen del av det allmänna politiska medvetandet. Regelverk började komma på plats.
För nu hade näringslivet vaknat. Här växte krafter fram som såg nödvändigheten i att inte förstöra den värld som vi lever i. Och man såg den kommande erans gröna affärsmöjligheter. Spelregler, politikens ansvar, blev efterfrågade.
Samhällets sfärer hade växeldragit för kunskap, opinion, regler och handling. Man visade gemensamt ledarskap. Parallellt växte också ett folkligt engagemang fram. Enligt SOM-institutet anser 73 procent av den svenska befolkningen i dag att klimatkrisen är orsakad av människor, och 60 procent är villiga att själv vara med och bidra genom att ändra sina konsumtionsvanor. Öppet mål för fortsatt klimatansvar, helt enkelt.
En kristen grundidé är ”förvaltarskapstanken”, som bygger på skapelsemyten i Första moseboks början, en fiktiv, men betydelsemättad, berättelse; Gud ger människan ett ansvar att vårda och utveckla världen. Släpp inte den tanken när det slamrar i världen: mänskligheten är ansvarig, du och jag är ansvariga.
Politik, näringsliv, civilsamhälle och vetenskap befolkas av människor. Och människor är entusiastiska eller rädda, generösa eller giriga, öppensinnade eller obenägna till förändring. Men alla är inte allt, och framför allt inte hela tiden. Därför måste vi växeldra. Så gör vi i allt från samhällsliv till familjeliv; när du inte orkar så orkar jag. Och när jag inte orkar så orkar förhoppningsvis du.
Många av oss oroas av klimatengagemangets tillbakagång som äger rum både i politik och näringsliv i ett globalt perspektiv. Även om framåtskridande för det mesta sker i vågrörelser så har vi och jordklotet inte tid med för djupa vågdalar just nu.
Så hur håller vi i engagemanget? Ja, inte genom att peka finger åt varandra, men genom att påminna om vad som står på spel och genom att växeldra. Att stödja varandras goda initiativ, och försöka se de gemensamma möjligheterna. Att orka när andra inte orkar. Och genom att arbeta för och odla hoppet om att orken och viljan kommer åter också hos andra.
Därför är det uppmuntrande att det svenska näringslivet, med företag och institutioner från många håll, och så tydligt, understryker att man vill fortsätta i angiven riktning med de klimatsamarbeten man är inblandad i, trots att många internationella företag nu vacklar i orken. Det väcker respekt och framtidshopp. Det är ledarskap, och då vill andra vara med.
Alla sfärer leds av människor. Människor som tar ansvar, som lyfter blicken och ser mål som ligger längre bort och som är större än det tillfälliga. Vi behöver kulturer som fostrar fram och stöder denna typ av ansvarstagande.
Och vi ser det redan i de höga procenttalen av befolkningen som vill att människan ska ansvar för klimatet. Politiker, näringsliv, civilsamhälle och vetenskap har alltså vinden med sig. Vi är många som önskar att vårt samhälle ska bygga vidare på detta.
Att vara människa är att vilja varandra och allt levande och skapat väl. Tillsammans. Vi växeldrar.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan