Kristi förklarings dag
En dag i utkanterna av verkligheten, i den tid och på den plats som ligger strax öster om det mytiska, stod Sankte Per och Jesus och såg ut över molnkanterna, ner på vår märkliga, mörka värld.
Kanske såg de (det förtäljer inte historien) människornas tankar: självcentrerade, ofullkomliga, uppgivna. Säkert såg de stress. Arga tankar, avundsjuka, allt det som bara blir. Allt det som trötthet och stress ger. Allt det som skaver.
Kanske såg de – vi vet inte säkert, men det är fullt möjligt – en virrig präst. En präst som med ständiga avbrott försökte sätta ihop en Tankar inför helgen-text. Jag tror att de såg henne, för hon var ett tydligt exempel på att vilja väl men inte riktigt kunna, på stress, på oro.
De såg detta och vad de tänkte i sina stilla sinnen vet vi inte. Det enda vi vet är vad myten berättar för oss: Sankte Per harklade sig så småningom, tittade ner en extra gång, fick samma trötthetshuvudvärk som många av människorna därnere, suckade djupt och sade (kanske lite anklagande) till Jesus:
-Har du ingen plan?
Och den där prästen? Jo, henne såg han också. Han såg på henne med en glimt i ögonen som är svår att beskriva
Och Jesus såg ner genom molnen ännu en gång, såg tröttheten och oron. Hur otillräcklighet, ilska och sorg bredde ut sig. Och den där prästen? Jo, henne såg han också. Han såg på henne med en glimt i ögonen som är svår att beskriva – förväntansfull, medkännande – och något mer. Något som föräldrar har i ögonen när de ser på sina barn. Hans ögon förändrades, han mötte Sankte Pers blick och sade, med en svepande gest:
-Jo. De är min plan. De där nere.
-De där?
Sankte Per tittade igen. På jorden, på Jesus, tillbaka till jorden, på Jesus igen. Så såg han rakt ut i rymden, sådär som man gör när man måste, men inte vill, säga emot någon som är allsmäktig och allvis.
-Har du ingen annan plan?
Och där stod de och såg. De såg allt. Hur det blev fel, onödigt fel, mellan människor. Grymma krig, orolig fred, förspillda möjligheter. Och de såg prästen. Hon hamrade på ett tangentbord (på delete-knappen lika ofta som på någon annan knapp), bet på en penna, kastades mellan inspiration och självkritik, gav upp.
I en suck, djup som självaste skapelseprocessen och känslofylld som en tonårings, samlades hennes känslor i en ordlös bön.
De såg den där bönen stiga uppåt, förena sig med böner från andra olyckliga, otillräckliga, okunniga själar. Och de såg att bönerna färdades utmed en öppen väg från jord till himmel, en väg som öppnats en gång med en korsformad nyckel, och som stensatts av nåd och frid. Bönerna ändrade själva färgerna därnere på jorden, släppte in det himmelska ljuset. Och nåd, stark som solen, flödade fritt.
Och de såg på varandra igen. Och Jesus log. Han log leende av kärlek, omsorg och föräldraskap som han lett sedan tidernas begynnelse, det leende i vilket all kärlek har sin början och sitt slut.
Nu log han det mot Sankte Per, mot alla människor därnere och mot den där lilla prästen, som nu hamrade snabbare på sitt tangentbord.
Och så sade han, med en röst som vibrerade av den där kärleken:
-Nej, jag har ingen annan plan. De är min plan.
Och en kort sekund, i ett förklarat sken, kunde Sankte Per se vad Jesus såg – människor, berörda av himlens ljus – människor, Guds älskade skapelse – människor, utan egen kraft men med ständigt flöde från Guds nåd.
Och nu log Sankte Per också.
-Bra plan.
Charlotte Frycklund, präst