På min fritid fotograferar jag, gärna fåglar, eftersom fågelfotografering kräver så stor koncentration. Det går inte att tänka på annat, för då missar man både fåglarna som individer och deras interaktion. Och fåglar tar inte regi, så man får reagera på det som händer, och det händer snabbt.
Men möjligheterna är ändå rika; man kan fotografera fågelflockar. Individen försvinner, och det som framträder då är snarare ett grafiskt mönster, där individen blir en liten del av en helhet. Denna helhet syns inte inuti flocken. Bara den med utifrånperspektiv kan iaktta mönstret.
Och man kan förstås också fotografera individer, enskilt eller tillsammans med andra, stilla eller i aktion. Oavsett vilket så finns det alltid en relation mellan individ och flock, person och sammanhang. Liksom på våra arbetsplatser.
Synen på människan som en del i arbetslivets sammanhang har länge varit under förändring. Förr dominerade ofta en maskinell syn på människan. Hon betraktades mer eller mindre som maskin, som statare, arbetare vid löpande band etcetera – som en utbytbar kugge i ett maskineri.
Människan som individ försvann. Mönstret, det som syntes utifrån, var det viktiga. Individen utförde sina uppgifter, men tjänade ingen begriplig helhet. Arbetets mening och meningsfullhet blev lätt dold. Sedan har utvecklingen gått åt andra hållet – ibland så mycket att vi tappat det gemensamma.
När man fotograferar fågel-individer finns det en grundregel: ögat måste vara skarpt. Då kommer vi att uppfatta hela bilden som skarp.
I detta ligger förstås en fototeknisk insikt, men framför allt speglar det hur vi människor är tränade att leva. Vi är vana att söka ögonkontakt med varandra, att bli människor för varandra. Ögat är själens spegel, och vi söker varandra. Nog är det svårare göra den illa som vi ser i ögonen?