På min fritid fotograferar jag, gärna fåglar, eftersom fågelfotografering kräver så stor koncentration. Det går inte att tänka på annat, för då missar man både fåglarna som individer och deras interaktion. Och fåglar tar inte regi, så man får reagera på det som händer, och det händer snabbt.
Men möjligheterna är ändå rika; man kan fotografera fågelflockar. Individen försvinner, och det som framträder då är snarare ett grafiskt mönster, där individen blir en liten del av en helhet. Denna helhet syns inte inuti flocken. Bara den med utifrånperspektiv kan iaktta mönstret.
Och man kan förstås också fotografera individer, enskilt eller tillsammans med andra, stilla eller i aktion. Oavsett vilket så finns det alltid en relation mellan individ och flock, person och sammanhang. Liksom på våra arbetsplatser.
Synen på människan som en del i arbetslivets sammanhang har länge varit under förändring. Förr dominerade ofta en maskinell syn på människan. Hon betraktades mer eller mindre som maskin, som statare, arbetare vid löpande band etcetera – som en utbytbar kugge i ett maskineri.
Människan som individ försvann. Mönstret, det som syntes utifrån, var det viktiga. Individen utförde sina uppgifter, men tjänade ingen begriplig helhet. Arbetets mening och meningsfullhet blev lätt dold. Sedan har utvecklingen gått åt andra hållet – ibland så mycket att vi tappat det gemensamma.
När man fotograferar fågel-individer finns det en grundregel: ögat måste vara skarpt. Då kommer vi att uppfatta hela bilden som skarp.
I detta ligger förstås en fototeknisk insikt, men framför allt speglar det hur vi människor är tränade att leva. Vi är vana att söka ögonkontakt med varandra, att bli människor för varandra. Ögat är själens spegel, och vi söker varandra. Nog är det svårare göra den illa som vi ser i ögonen?
Men det är inte bara det. När vi ser varandra bara som flock krymper våra bilder av varandra till stereotyper. När vi framträder som människor skapar det en tankens vingbredd om vad det är att vara människa, om vilka möjligheter vi kan erbjuda varandra. Även om vår väg i en organisation, ett samhälle eller en värld är gemensam, så är den mänskliga rikedomen i alla dess enskilda förutsättningar så stor att det ger en mångfald av större möjligheter än flockens stereotyper. Håll ögat skarpt.
När man har en överblicksroll i en organisation är det alltid frestande att se människor som funktioner. Men det kan aldrig vara hela sanningen.
I sin berömda bergspredikan noterar Jesus fåglarna, dem som vi ser i flock, i ögonvrån, och han påminner om att inte en enda av dem faller till marken utan att Gud ser det (Matteusevangeliet 6:26). Individen försvinner inte i flocken för Gud. Det ger en vink om hur ett mänskligt sätt att möta varandra ser ut. Vi är tillsammans, som personer.
För många fåglar flyger faktiskt i flock. Och människor arbetar tillsammans. Vilken oerhörd relationell skicklighet som måste krävas för att kunna flyga i flock. Att hela tiden vara uppmärksam på andras rörelser, riktningar, vägval och beslut. Och att veta att andra relaterar till mig på samma sätt. Sömlös respons för helhetens bästa.
Meningen med arbetet och livet kan inte begränsas till mig själv. Den finns i det som händer mellan oss och i vårt samspel. Den som bara har sig själv som mål finner sig snart ha gjort självmål.
Håll ögat skarpt. Det ligger en ömsesidighet i det. När ditt öga är skarpt för mig är det mer sannolikt att också mitt öga är skarpt för dig. Vi ser varandra som människor, och i det ligger också grunden för att få syn på varandras möjligheter, förmågor och kompetenser.
Då flyger vi också bättre tillsammans.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan