Det doftar påsk! Ja, så skulle nog många faktiskt kunna säga. Hyacinter, påskliljor, klassisk mat – lite olika beroende på vem vi är och var i landet vi befinner oss. Våra traditioner sitter inte bara i huvudet: vi sjunger dem, dansar dem, äter och dricker dem. Vi ber dem och vi tänker över dem och speglar våra liv i dem.
”Det doftar påsk!” Så kan det också vara i våra liv. Vi blir slagna till marken av livets omständigheter, av sådant som vi utsatts för eller sådant vi utsatt andra för – vars minnen blivit svåra att leva med. Och så en dag, i ett benådat ögonblick, sipprar ljuset in, och vi känner en doft av liv. Doften av påsk är inte bara de yttre dofterna, utan framför allt de inre; aningarna av perspektiv och befrielse i världens mörka stunder.
Detta är ett perspektiv som vi alltmer behöver hjälpa varandra att hitta. Varje tid har sina utmaningar, och på många sätt ser situationen värre ut i världen i dag än vad det gjorde för bara några år sedan. Men utmaningen att finna och leva ett påskens perspektiv är en ständig följeslagare för alla kristna.
Jag skulle nog säga att detta gäller alla människor, för alla har vi vårt ursprung i Guds goda skapelse, där Gud satt oss att leva kärlekens och medmänsklighetens liv. Som skapade har vi alla i botten en historia med Gud, och en längtan efter det som Gud en gång lagt ned i oss. Vittringen av Guds godhet känner alla människor, även om man sätter andra namn på den.
Så låt oss hjälpa varandra att känna doften av påsk. Kanske säger någon ett förlösande ord. Kanske får en solglimt något fruset att börja tina. Vår uppmärksamhet dras till något som i livets djup känns bekant. För att tala med Hebreerbrevet författare (13:2) så kanske vi fick änglar på besök utan att veta om det. Något har slagit rot, och ett påskens mönster låter sig anas, och växer, i livet.
Som människor går vi igenom många ”små dödar” i livet – alla de sår som livet tillfogar oss, och som vi själva drar på oss. Där lär vi känna Jesus, den korsfäste, han som alltid kan säga ”jag har varit där du är”. Eller med trosbekännelsens ord: ”Nederstigen till dödsriket”, inte bara en gång för alla utan hela tiden med oss i våra smärtor, i skulden och skammen. ”Nederstigen till dödsriket” är en beskrivning av en reell gudsnärvaro där vi inte själva klarar av att bära livet.
Det är i den korsfäste som vi känner igen Guds helande, medkännande och stöttande närvaro. Livets framgångar slår ibland dunster i våra ögon, och det är lätt att få för sig att det är framgångarna som är tecknen på Guds närvaro. Men det är på Guds löften vi bygger vår tro, inte på våra egna ljusa stunder. Gud sviker inte i nöden och döden – det är en korsets teologi.
Men korset står nära graven, den som vår tro bekänner som tom. Ur den strömmar ljuset som vi kan ana just i dessa ”små dödar”. Där finns grunden för vårt hopp.
Kyrkans erfarenhet säger att Gud är trofast. Därför spanar vi efter tecken på påsk, och i gudstjänst, nattvard och lovsånger, och med hjälp av predikan, bön och i trons samtal övar vi oss i att känna igen tecknen och uppmärksamma varandra på dem.
Den hjälpen behöver vi ge varandra i en sekulariserad värld, och det är till stor välsignelse att visa varandra hur vi kan se på livet och samhället med trons ögon. Då ser vi hur läget verkligen är, men vi väjer inte, för vi vet att korset står rest också i de mest eländiga omständigheter. Gud är där.
”Det doftar påsk!” Ja, och det är en vittring att följa, att hjälpas åt att stärka genom att vi själva får vara änglar, livets budbärare åt någon. Att komma med påsk.
Så låt oss öva i hoppet genom att gång på gång känna doften av liv och uppståndelse. Och vi hjälper varandra att känna detta. Vi ger inte upp vårt hopp! När världen är mörk behövs det än mer.
Martin Modéus
Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Läs artikeln i Dagen: https://www.dagen.se/debatt/2023/04/06/genom-livets-sma-dodar-lar-vi-kanna-paskens-huvudperson-jesus/