Hennes lillasyster skulle döpas och flickan hade kommit tidigt till kyrkan. Föräldrarna hade gått till ett ombytesrum och jag var ensam med henne i kyrksalen.
Efter en lång pratstund om allt möjligt kom föräldrarna tillbaka med systern i famnen. Lite lätt inför-dop-stressade sa dom: ”Hon har väl inte varit besvärlig?”. Jag skrattade med dem och sa: ”Inte alls. Det har varit härligt.”
Flickan avbröt mig och sa till föräldrarna ”Nu är vi kompisar!”. Hon tittade ömsom på mig, ömsom på dem. Mammans ansiktsuttryck var tvekande, hon sa ”så fort går det väl inte att bli vänner?!”.
Flickan insisterade, och jag sa att jag gärna vill vara vän med henne.
Jag brukar tänka så att den som jag inte känner är en framtida vän. Jag vill att det ska vara så, men orken att hålla min goda föresats räcker inte alltid till. I mitt huvud finns dock Jesus ord:
”Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Markus 9:40)
Här talar Jesus inte om vänskap, utan om dem som verkar för Guds ord och dess kraft. Men är inte vänskapens kraft starkare än någon annan kraft? Jag räknar ju Gud som en vän.
Jag vill påminna mig oftare om den femåriga flickan, hon som direkt räknade mig som vän. Med Jesus ord i huvudet är hon en som verkligen är för oss. Hon vill tillhöra en grupp och vara en vän.
Ser vi oss omkring är det få som är mot budskapet om Jesus. Ibland är det bara svårt att tro, det vill säga tro att det är så lätt att faktiskt bara tro. Jag tänker på flickan igen och tänker: ”Nu är vi kompisar, Gud!”.
Jonatan Edlund