2 Mos 16: 11-18
Ökenvandringen varade i 40 år, har vi fått lära oss. Inte 40 dagar som Jesu tid i öknen som vår fastetid. 40 år i öknen, isolerade, med umbäranden, utan visshet om utgången.
När dagens berättelser utspelar sig är de ännu ganska så i början av dessa 40 år i öknen. Det är faktiskt bara en och en halv månad sedan de lämnade Egypten. Och de har hunnit klaga och knota redan två gånger åtminstone. Först är vattnet beskt i Mara, otjänligt. Och Gud visar Mose ett stycke trä som han kunde kasta i vattnet som då förlorade sin beska och smakade gott.
Nästa runda av knot mot Mose och Aron handlar om maten: Om vi ändå hade fått dö i Egypten där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss! Ett otacksamt folk? Ett glömskt folk? Ett folk utan andlig motståndskraft? Vi ska nog inte moralisera över dessa människor. Utan snarare konstatera: när saker och ting ställs på sin spets, när rädslan slår till, när känslan av otrygghet tar över - då kan minnet bli kort, selektivt och bedrägligt. Köttgrytorna blir jättestora, medan minnet av förtrycket bleknar. Proportionerna förskjuts, vänds upp och ner. Då kan förtroendet för ledningen bli blint eller svikta helt. Då kan styrka snabbt förvandlas till svaghet och en anda av sammanhållning och samarbete dränkas i knot och klagan.
Knotet drabbar Mose och Aron. Deras ledarskap ställs på hårda prov. Vad gör de? Jo, de gör en teologisk analys av situationen. De säger "Herren hör hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren." Och så händer då det som skildras i dagens berättelse. Gud säger: ”Jag har hört israeliternas knot" Det blir dock varken köttgrytor eller egyptiskt bröd. Men det blir vaktelkött mellan skymning och mörker och det blir något tunt och frasigt på morgonen - något som de inte vet vad det är, men som de upptäcker går att äta - och som vi har lärt oss kalla manna.
De får inte det de hade förväntat sig, de får något de först inte förstår, något de först måste lära sig hur det går att använda.
De överlever alltså inte bara för att Gud faktiskt ger dem mat, utan också därför att de visar vilja och förmåga att lära sig, att vara flexibla, att anpassa sig. Det är bön, bönhörelse och viljan och förmågan till nya lärdomar och erfarenheter som är vägen framåt. Vägen framåt för ett folk på ökenvandring. Och så handlar det om färskvara, det där mannat. Det går inte att spara. Det går inte att ha sitt på det torra genom att hamstra det.
Vår berättelse har ett riktigt solskensslut : "När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte fått för litet, alla hade fått vad de behövde." Frid och fröjd.
Det är bara det att sen står det i nästa vers att somliga inte lydde och sparade på hög - men se det blev fullt av mask och luktade illa - blev en hälsorisk för andra. Och Mose blev arg på dem, står det.
Nej, de gjorde inte allt rätt. De var som folk är som mest, ganska mycket både och. Men utan ”den teologiska analysen”, utan relationen till Gud, hade döden avgått med segern. Men det gjorde inte döden.