Rastlösheten behöver få lägga sig, och det händer något i oss när vi kommer bort från vanan att alltid vara utsatta för intryck. Ögonen, öronen eller händerna måste inte hela tiden vara sysselsatta.
Ett av mina favoritcitat ur Bibeln finns i Ordspråksbokens fjärde kapitel. ”Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet”. Den som har lite extra bibelförtrogenhet märker att jag i detta fall läser ur en gammal bibelöversättning, från 1917. Det gör jag för den poetiska kraften i orden. Något i dem får mig att både kapitulera och anstränga mig, både stämmas till ödmjukhet och inspireras till handling.
Ord har betydelse och kraft när de får gå på djupet. De är dörrar som öppnar för större sammanhang, vidare utsikter.
Ordet ”hjärta” är ett av de där intuitiva orden som på något sätt är självförklarande. Men när man skrapar på ytan blir de besvärligare. Vad är det som ska bevaras? Vad är det som är så viktigt att det kommer först? Och hur utgår livet därifrån? Och vad är Liv, på allvar?
Jesus säger något liknande: ”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” (Matt. 6:21). Båda citaten låter oss ana ett möjligt, men kanske inte nödvändigt konkurrensförhållande under ytan, där olika krafter i livet sliter och drar i ”hjärtat”. Och att själva frågan, oavsett hur vi hanterar den, har existentiell betydelse.
När någon vid min begravning kanske en gång säger: ”Hans hjärta var fullt av…” Ja, hur vill jag att den meningen ska sluta?
Ibland tänker jag att hjärtat har en egen röst, som vill berätta något för mig. Om livet, om vad jag betraktar som verkliga skatter, verklig mening, verkligt värt att sträva efter. Om det där som kanske inte är som jag trodde i mitt liv. Om det jag inte riktigt ville se och erkänna, om det som blev eller det som inte blev.
Tystnaden har förmåga att öppna större djup än aldrig så djupsinniga ord. Om jag ger mig tid att lyssna. Det tar tid för stenarna att nå bottnen, när vi släpper dem på djupt vatten. På samma sätt tar det tid för tankar och lyssnande att nå djupen.
I gammal, kristen själavårdstradition talar man om känslorna ”tröst” och ”misströstan”. De är en sorts slagrutor för hur vi noterar vad som händer i det inre livet.
”Tröst”, i den här bemärkelsen, är något annat än lycka eller allmän tillfredsställelse. Det ligger på ett djupare plan. ”Misströstan” är något annat än självkritik och dysterhet. Det ligger på ett djupare plan.
Tröst och misströstan handlar om de finstämda tonerna från hjärtats djup. Hjärtat har något att berätta om livet som sätter in det i ett större sammanhang än den egna måluppfyllelsen och tillfredsställelsen.
Smaka på orden. Lyssna efter dem. Tröst och misströstan, ord som inte bara handlar om det egna livsprojektet, utan är hjärtats viskningar om livets djup.
I tystnaden hörs hjärtats viskningar tydligast – om skatterna vi bär på. Att bevara sitt hjärta är inte att skydda det från livet, utan att ge det tid att tala – om det som bär, det som brister, och det som verkligen är värt att leva för.