Här är ärkebiskopens text i Dagens Nyheter i sin helhet:
Kyrkans symboliska tolkning av mirakel är inget nytt
Maria Schottenius krönika Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler (DN den 26 mars) inbjuder till djupare reflektion. Hon utgår ifrån att ”många nutida prästers tolkning” om Jesu uppståndelse och andra under handlar om att ”låta undret ske i det egna hjärtat”. Detta, menar hon, förminskar religionen och förvandlar den till en etisk lära.
Det är oklart vilken empirisk bevisning Schottenius bygger på. Jag har sett forskning som pekar i en annan riktning. Om vi ändå utgår ifrån att det kan vara så att många predikningar handlar om att låta undret ske i det egna hjärtat uppstår följdfrågor: Reducerar detta verkligen religion till etik? Handlar det om att undret bara sker i det egna hjärtat eller om att det också sker där?
Att undret sker i hjärtat är ett språk som hör till mystikens område snarare än etikens. Det förminskar inte undret till känslor utan uttrycker att jag blir indragen, låter mig gripas, förstår med hela min varelse. Det handlar om vad jag innerst inne kan lita på – och som jag till följd av detta också ytterst sett är beredd att försvara. Etiken är alltså andra steget, det som följer på undret i hjärtat.
Vi känner igen denna tankefigur i den lutherska teologin. Nåden först. Rättfärdiggörelsen sker av nåd genom tro. De goda gärningarna är en följd av undret att vara ”drabbad av nåden”. Eller med något mindre stora ord: allt är gåva innan det blir uppgift.
Schottenius menar att katolska kyrkan har en mera objektiv och fysisk syn på mirakel medan Svenska kyrkan har en mera subjektiv och symbolisk syn. Och att människor som vill ha mer mirakel lämnar Svenska kyrkan för katolska kyrkan. Konversioner äger förstås rum – åt bägge håll. Motiven varierar, än söks mer mystik, än mer rationalitet.
Det finns dock goda skäl att ifrågasätta uppdelningen mellan objektiv-fysiskt och subjektiv-symboliskt. I den långa kristna traditionen är dessa dimensioner mer sammanvävda än åtskilda. Pendeln kan svänga än åt det ena och än åt det andra hållet. Men båda finns där. De är inte två motsatta ändpunkter på en rak linje utan liknar mer olika punkter på en cirkels radie.
Låt oss ta julens under, inkarnationen, som exempel. Gud blir människa i Jesus. Undret har fått uttolkningar som är hur fysiska som helst: stallet, krubban, oxe och åsna. Och över allt detta Betlehemsstjärnan som trofast lyser ur miljoner fönster varje advent och jul. Det går nästan att känna doften av halm och nyfött barn i julnattsmässorna. Eller så är det doften av ”den späda rosen fina ” (psalm 113) som vi förnimmer när juldagsmorgon glimmar och vi till stallet går (psalm 121).
Och ändå! Redan hos kyrkofäderna finns läran om Kristi födelse i den troendes hjärta. Central blev denna tro också hos 1200-tals teologen Mäster Eckhart, som inte minst genom den oförglömlige jesuitpatern och professorn i medicinsk etik Erwin Bischofberger har blivit känd i en svensk kontext. Mäster Eckhart är en mystiker som inte väjer inför de stenhårda intellektuella utmaningarna. Bischofberger skriver att enligt Eckhart får Guds människoblivande i Jesus från Nasaret ”sin relevans genom Guds födelse i varje människa. Betlehem, platsen för Jesu födelse, är nästan likgiltig i jämförelse med varje människas själsgrund där Guds födelse och därmed hennes gudomliggörande hör hemma.” Långt ifrån stalldoft och blid stjärnglans! Och ändå är båda trosföreställningar sedan århundraden fast förankrade i kristen tro. De motsäger inte varandra. Tvärtom. De behövs som två brännpunkter i en ellips. Vi kan böja knä vid krubban, i bön framför ett altare eller en ikon och se Gud födas i varje människa. Med Bischofbergers markanta ord: ”I sin självreflektion upptäckte Mäster Eckhart intellektets oemotståndliga dragning till att överskrida den mänskliga begränsningen in i den gudomliga sfären som i själva verket redan lyser med sin aktiva närvaro i all mänsklig strävan.” Lite annorlunda uttryckt: det förnuft som tar sig själv på fullt allvar dras med nödvändighet utöver sig självt och får känning av det transcendenta, det som ligger bortom – och samtidigt vibrerar i oss. Det seriöst arbetande förnuftet kan inte undgå att bli teologiskt intresserat.
Mäster Eckhart uttrycker transcendenspunkten så här: "Kom ihåg: först då födes Gud i oss när alla vår själs krafter som varit bundna och fångna, blir lösta och fria, så att vårt samvete inte längre straffar oss och det blir tyst med alla våra avsikter." Det är hans sätt att lära oss vad den lutherska reformationen trehundra år senare inskärpte på sitt sätt: Varat kommer före görat.
Som med julen är det också med påskens under. Blicken i den tomma graven är ofrånkomlig. Likaså mötena med den uppståndne. Emmausvandringen, den tvivlande Tomas, Petrus som hade förnekat tre gånger och får upprättelse genom att tre gånger bekänna sin kärlek … det fysiska i att bryta brödet och dela vinet. Och även här finns mystikens tråd. På 200-talet skriver Hippolytos: ”O Guds påsk ... gränslösa glädje, gästabud för alla; dödens skuggor har jagats undan och livet ges åt alla, himlens portar har öppnats, Gud har blivit människa för att människan ska bli Gud.”
Tanken om människans gudomliggörande har vårdats framför allt i kyrkans östliga tradition, i de ortodoxa kyrkorna. Länge sågs den som främmande framför allt i den lutherska teologin som ofta betonar skillnaden mellan Gud och människa. Tanken är att vi verkligen behöver låta Gud vara Gud för att bli sant mänskliga. Att förminska Gud tar också bort något av vår mänsklighet. Dock har forskningen visat att Luther också hade tydliga rötter i mystikens tradition – ett arv som under den lutherska ortodoxins inflytande osynliggjordes. Inspirerade av den luthersk-ortodoxa dialogen har finska teologer funnit en viss likhet mellan gudomliggörandet (theosis) och det så kallade ”saliga bytet” i rättfärdiggörelsen hos Luther. Igen: beröringspunkter eller två punkter i en ellips snarare än raka motsatser.
Motsatserna är ett relativt sent påfund. Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden. Det är mest en viss form av fundamentalistisk rationalism som favoriserar så kallad bokstavlig tolkning.
Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de som likt Schottenius vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas credo quia absurdum – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.
Den andra linjen följer stråket credo ut intelligam – jag tror för att förstå och fides quaerens intellectum – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett sacrificium intellectus – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det. Ett sunt uttryck för denna linje i vår tid är dialogen mellan naturvetenskap och teologi. Som en överdrift framstår däremot 1900-talets avmytologiseringsprogram (Rudolf Bultmann). Det utgick från antagandet att den moderna människan i en genom naturvetenskapen avförtrollad värld (Max Weber) inte kan tillgodogöra sig berättelser som är indränkta i myternas språk. Ett budskap som istället fokuserar på det existentiella och individuella avgörandets ögonblick ansågs vara en nödvändig hjälp. Med vår tids insikt kan vi säga att världen nog aldrig blev så avförtrollad som en Bultmann ville tro. Snarare lever vi med förtrollning och avförtrollning sida vid sida. Och varken det ena eller det andra är entydigt god.
Både rationell praxisorientering och intuitiv andlighet finns och behövs. Det är inget nytt. Trons vishet har alltid vetat att det till synes motsägelsefulla kan vara två sidor av samma sak. Det gäller bön och arbete, mystik och etik, inre liv och moraliskt handlande, kontemplation och aktion. Så har det varit och så är det. För femtio år sedan, 1968, höll Kyrkornas världsråd en uppmärksammad generalförsamling i Uppsala. Den gick till historien som ett ögonblick då kyrkorna öppnade sig för världens frågor på ett nytt sätt. Samtidigt föddes där och då ljusbäraren som nu finns i så gott som varje kyrka och som gjort att ljuständningen har blivit en av vår tids starkaste bönehandlingar. Vår tro är tvåspråkig. Den talar både bönens språk och de mänskliga rättigheternas språk. Och det är ingen motsättning. För bön och arbete, mystik och etik hör ihop. Liksom barnet i julkrubban hör ihop med Guds födelse i människohjärtat.
Fast kunskapen om allt detta har nästan gått förlorad i vår tid. Vi har länge underskattat värdet av teologisk baskunskap. Tro är ju privatsak, eller hur? Varför behöver vi då ett språk för att kunna ha ett bildat offentligt samtal om tro och religion? Denna inställning visar nu sin svaghet. Diskussionen om böneutrop, friskolor, olika tolkningar inom kristendomen samt relationen mellan olika religioner misslyckas gång på gång. Argument som formuleras på en religiös grund kan bilda starka opinioner, på gott och ont. Men om vi inte har språket blir det svårt att få bukt med det dåliga och dra nytta av det goda. Där kunskap saknas tar fördomar över. Och dumheten gläds.
Men nu är det påsk. Och då är det enligt Hippolytos inte dumheten som gläds utan Anden som har fest: ”högtid då hela skapelsen möts och förnyas”. Glad påsk!
Länk till texten på DN-Kultur: www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/