”Det är en mänsklig rättighet att bli dömd och få sitt straff.” Jag minns att jag studsade till när jag hörde det sägas. Denna mening har minst två förutsättningar: att människan är ett moraliskt subjekt som kan och vill ta ansvar för sina handlingar samt att det finns ett fungerande rättssystem. Men rättssystem kan manipuleras och korrumperas; det personliga ansvaret kan döljas genom att skylla på arv och miljö eller specifika omständigheter. När det går fel hänvisas i dag oftare till oklara rutiner än till att omdömet brast och någon gjort sig skyldig.
Det går dock inte att vara människa utan att bli skyldig. Det går inte att bli fullt mänsklig utan att lära sig att bekänna synd och skuld, be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och arbeta för försonade relationer. Det kan vara krävande nog att förhålla sig mänskligt och ansvarsfullt till egen skuld, till att förlåta och förlåtas och till försoning. Hur gör vi då när vi blir skyldiga som grupp? När de onda handlingarna begicks för länge sedan, men vi representerar aktören i vars namn orätten skedde?
Just så är det för Svenska kyrkan i relation till samerna. Kyrkan hade en drivande roll i inrättandet och driften av nomadskolor och arbetsstugor. Dess företrädare agerade dörröppnare för rasbiologisk forskning och bidrog till att samiska kvarlevor fördes bort och införlivades i rasbiologiska samlingar så sent som på 1950-talet. ”Lapp ska vara lapp”-politiken innebar en kategoriklyvning som än i dag vållar konflikter inom det samiska folket. Samisk andlighet förtrycktes. Människor kränktes i sin identitet och värdighet genom svensk namngivning i kyrkoböckerna och genom att berövas språk, kultur, mark och historia.
Dessa missgärningar begicks under statskyrkotiden. Svenska kyrkan har i dag inte samma maktmedel för att ställa till rätta. Likväl är det viktigt att ta fram sanningen om begångna oförrätter, vilket har skett genom dokumenterad forskning i Vitboken och insamlingen av berättelser och erfarenheter i Nomadskoleboken. Sanningen måste beröra och få göra ont. Den måste väcka ånger. Det måste finnas vilja att göra saker bättre och arbeta för att det onda inte upprepas. Förövarsidan behöver träda fram, erkänna sanningen och beröras av den så att ånger väcks och viljan att rätta till och verka för försoning växer.
Som ett nödvändigt steg i en lång och omfattande försoningsprocess ska Svenska kyrkan nu framföra sin officiella ursäkt till det samiska folket. Det sker den 24 november vid en högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka i närvaro av hela kyrkomötet, företrädare för samerna, det svenska samhället och internationella vittnen. Det kommer även att ske i oktober nästa år i Sápmi, vid ett Ságastallamat, ett dialogmöte i Luleå.
I kyrkans sammanhang kan annars ordet förlåtelse kännas naturligare än ursäkt. Det är dock av goda skäl som ursäkt brukar användas av både stater och kyrkor i försoningsprocesser med urfolk.
Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta.
Den part som får en ursäkt måste få tid och utrymme att förhålla sig till den och ska inte avkrävas besked om när ett svar ges och vad svaret ska bli. Samtidigt är uttalandet av en ursäkt ett ofrånkomligt steg på vägen till försoning.
En ursäkt kan aldrig vara mindre än ord. Men den kan aldrig vara bara ord. Den måste förknippas med åtaganden som konkret och långsiktigt skapar bättre relationer. I samråd med Samiska rådet i Svenska kyrkan, samiska organisationer och Svenska kyrkans alla stift har därför åtta åtaganden arbetats fram.
De handlar bland annat om repatriering av samiska kvarlevor, ökat samiskt inflytande, framtidshopp för samiska barn och unga, samiskt kyrkoliv, ökad kunskap om urfolksrätten och Svenska kyrkans markförvaltning i Sápmi. När staten nu snart tillsätter sin sanningskommission kommer säkert fler fakta att komma fram också om kyrkans agerande, inte minst i markfrågorna.
Sanningens och försoningens väg är inte enkel. Att ta i maktobalans och intressekonflikter kräver mycket. Vägen är lång, men den enda vettiga om våra barn och barnbarn en gång med stolthet ska kunna bära namnet människa.
Antje Jackelén
Ärkebiskop, Svenska kyrkan