Jag var inte den första som flyttade – och inte heller den sista. Det var många som flyttade från Finland på 1950–1970-talen, när landsbygden tömdes på folk och det inte fanns jobb för alla i städerna. Ännu tidigare, vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, flyttade man till Amerika från både Sverige och Finland när frosten tog säden och maten inte räckte till.
Resan mot det okända var en hoppfull resa mot ett nytt liv.
De första människorna som flyttade till Norden hade mörk hy och blå ögon. När inlandsisen smälte, vandrade folk in från både öst och väst vid olika tider, och då fanns det ännu inte några finländare eller svenskar; av dagens invånare var det samerna som var först på plats. Länge var Finland den östra delen av Sverige. Först rätt så sent, på 1800-talet, började en nationell identitet växa fram hos finländarna. Då var Finland en del av Ryssland, som ett autonomt storfurstendöme.
”Lämna ditt land och ditt folk”, fick även Abraham i Bibeln höra. Han förstod att flytten från hemtrakterna, området som i dag är Irak, också var en del av en större plan. Ibland är det Gud som bjuder in en på en resa, och ibland är det nöd och oro som skickar i väg en.
Att ge sig av kan också handla om äventyrslust eller vuxenblivande, eller kanske både och. Man måste också våga ge sig av på sin egen, inre resa. Ibland finns det inte ens något val, man måste bara ge sig av. Den som ger sig av lämnar också någonting bakom sig: minnena och saknaden, doften av häggen och melodin av en bekant sång.
Vad är finskhet här i ett annat land, då? Vad är min identitet, eller har jag kanske flera identiteter? Är jag finländare, sverigefinländare eller något där emellan? Mitt lands gränser har utvidgats, och min torpträdgård här är mig kär. Många som kom hit tidigare blev utsatta för diskriminering och utanförskap. Det har jag sluppit. Att anpassa sig till det nya har dock sitt pris. Det flytande finska språket kan med tiden krympa till ”köksfinska”. Vörå- och Närpesdialekt förstår man inte här, trots att även de är svenska. Hemma blir man älskad som man är, men någon annanstans måste man ofta förtjäna sin plats. Identiteten växer och formas mest kanske just när den på ett eller annat sätt är hotad.
Livet slutar inte den dag man lämnar sitt land, utan fortsätter och formar nya årsringar. Det innersta bär man dock alltid med sig. Bibeln berättar om att leva nära släkten, men Bibeln rymmer också många berättelser om avresande, och gemensamt för dem är Vägen. Jesu efterföljare kallas ofta för de som följer Vägen.
Identiteten kan vara något större och mer ingående än nationalitet, språk eller släkt. Den nationella identiteten kan till och med bli ett vapen mot minoriteterna. Som de som följer Vägen är vi först och främst människor. Gud ger oss alltjämt hopp som uppmuntrar oss att ta nya steg i livet.
Vägen går vidare.
Anna Toivonen