Bo Lennart Nilsson skriver här om NÅDEN. Bole är präst i S:t Olofs församling.
Denna fråga var den mest centrala för Martin Luther. Luther hade lärt sig att för att människan ska kunna bli rättfärdiggjord, benådad, inför Gud så måste man vara en god människa och bara göra goda gärningar. Gud och människan skulle alltså samverka i människans frälsning. Människan skulle visa att hon dög och Gud skulle rädda henne.
Det här gav inte Luther någon ro. Han var en from man som tog detta på största allvar. Hur skulle han kunna veta att han var tillräckligt god för att duga inför Gud. Han visste ju att han ibland tänkte elaka tankar, sa saker som ibland sårade någon annan, tänkte ofta mer på sig själv än på andra. Hur vet jag att jag duger inför Gud?
Vändningen kom när Luther på allvar började studera bibeln grundligt och särskilt Romarbrevet. Då förstod han det som sedan skulle bli själva kärnan i reformationen:
Vi kan aldrig köpa oss rättfärdighet med goda gärningar. Vi kan aldrig, hur goda vi än är, göra oss förtjänta inför Gud. Allt handlar i stället om vad Gud själv gör. Gud har öppnat en väg genom Jesus Kristus. Det Jesus gör för oss är nog. Inget mera behövs.
Det enda vi behöver göra är att tro på det, lita på att det är så.
Vi skulle kunna säga att Luther förstod att han var älskad för den han var, inte för det han gjorde. Han såg att tron befriar oss från alla krav på religiösa prestationer. Vi kan i stället använda vår kraft till att göra gott mot mina medmänniskor. Det var viktigt för Luther. När vi nu kunde släppa all oro för att inte duga inför Gud så kunde vi i stället, med Jesus som förebild, ägna vår kraft åt att göra gott mot vår medmänniska.